Det finns människor som ser tillbaka på sin barndom och tänker att de egentligen hade det ganska bra. De hade föräldrar som brydde sig om dem, ett tryggt hem, mat på bordet och kanske många fina minnen. Ändå kan det finnas en känsla av att något saknades, även om det är svårt att riktigt sätta ord på vad. Kanske pratade man inte särskilt mycket om känslor hemma. Om du var ledsen fick du kanske höra att det snart skulle gå över, utan att någon frågade vad som hade hänt eller försökte förstå varför du var ledsen. Om du var rädd eller orolig fick du kanske höra att det inte fanns något att oroa sig för och om du blev arg låg fokus framför allt på att du skulle sluta vara arg, snarare än på vad som hade hänt och vad ilskan kunde handla om. Det betyder förstås inte att en förälder måste analysera varje känsla ett barn har. Ibland behöver ett ledset barn bara en kram och ibland behöver ett argt barn hjälp att lugna ner sig. Ingen förälder lyckas heller förstå och möta sitt barn i varje situation. Det som blir betydelsefullt är snarare det återkommande mönstret. Fanns det plats för dina känslor och upplevelser? Kunde du komma till en vuxen när något gjorde ont? Fanns det någon som var nyfiken på hur du mådde, inte bara på vad du gjorde?
När ett barns känslomässiga behov återkommande inte blir sedda, bekräftade eller bemötta kan det beskrivas som emotionell försummelse. Till skillnad från många andra svåra erfarenheter i barndomen handlar den därför ofta inte om något tydligt som någon gjorde mot barnet, utan om något barnet behövde men inte fick tillräckligt av. Det är också det som kan göra emotionell försummelse så svår att upptäcka som vuxen. Det är lättare att minnas sådant som faktiskt hände än att identifiera det som saknades. Man kanske till och med känner sig otacksam när man börjar fundera över sin barndom. Jag hade ju allt jag behövde. Mina föräldrar gjorde sitt bästa. Varför skulle min barndom ha påverkat mig negativt?
Men barn behöver mer än praktisk omsorg och fysisk trygghet. De behöver också hjälp att förstå sin inre värld. Vi föds inte med en färdig förståelse för våra känslor. Ett litet barn vet att någonting händer i kroppen när det blir rädd, frustrerat, ledset eller skamset, men behöver hjälp av vuxna för att så småningom förstå vad det är. När en vuxen kan säga ”jag ser att du blev ledsen när det där hände” eller frågar ”blev du rädd nu?” hjälper det barnet att koppla ihop det som händer i kroppen med en känsla och en situation. Barnet får samtidigt erfarenheten av att känslor går att prata om och att de inte behöver döljas eller snabbt försvinna för att relationen ska vara trygg. Med tiden utvecklas en större förmåga att själv känna igen, förstå och hantera det som händer på insidan. Det här brukar beskrivas som känslomässig reglering. I början behöver barn mycket hjälp av andra för att lugna och förstå sig själva. Så småningom blir den hjälpen en del av barnets egen förmåga att hantera känslor. Om det känslomässiga stödet ofta saknas behöver barnet hitta andra sätt att hantera det som känns. Och barn är väldigt bra på att anpassa sig till den miljö de befinner sig i.
Ett barn kanske lär sig att hålla problem för sig själv eftersom det ändå inte känns naturligt att prata om dem. Ett annat blir tidigt självständigt och vänjer sig vid att lösa saker på egen hand. Någon upptäcker att prestation ger uppskattning och blir väldigt duktig på att vara skötsam och prestera, medan någon annan blir skicklig på att känna av hur människorna omkring mår och anpassar sig efter dem. Inget av det här behöver vara ett medvetet beslut. Barnet sitter naturligtvis inte och tänker att ”från och med nu ska jag ignorera mina egna behov”. Det är små anpassningar som sker över tid och som kan bli så självklara att vi fortsätter med dem långt efter att vi har blivit vuxna.
Och det är ofta först då som de börjar märkas på andra sätt.
När barndomens anpassningar följer med in i vuxenlivet
Det som en gång fungerade bra kan nämligen bli svårare i vuxna relationer. Att vara självständig är en styrka, men inte om det innebär att man aldrig kan be någon annan om hjälp. Att vara omtänksam är en fin egenskap, men inte om man ständigt tar ansvar för hur alla andra mår och glömmer bort sig själv. Att kunna anpassa sig är användbart, men inte om man har blivit så van vid att anpassa sig att man knappt längre vet vad man själv vill. För vissa kan det märkas genom att det är svårt att identifiera de egna känslorna. Man vet att någonting känns fel men har svårt att förstå om man är ledsen, arg, besviken eller bara helt slut. Andra känner sina känslor tydligt men har svårt att uttrycka dem eller visa dem för andra. Det kan också handla om behov. Om ingen särskilt ofta frågade vad du behövde som barn är det inte självklart att frågan blir lättare bara för att du blir vuxen. Kanske märker du att du ofta svarar ”det spelar ingen roll” när någon frågar vad du vill. Du kanske har mycket lättare att hjälpa andra än att själv ta emot hjälp eller känner ett nästan automatiskt behov av att tona ner det du går igenom genom att tänka att andra faktiskt har det värre. Gränser kan också bli svåra. För att sätta en gräns behöver vi först kunna uppmärksamma att någonting inte känns bra för oss och sedan tillåta vårt eget behov att väga tillräckligt tungt för att vi ska uttrycka det. Om man tidigt har lärt sig att anpassning fungerar bättre än att uttrycka egna behov kan ett enkelt nej som vuxen väcka betydligt mer obehag än situationen egentligen motiverar.
En annan möjlig konsekvens är självkritik. Om det inte funnits så mycket hjälp att förstå och hantera svåra känslor kan man som vuxen bli snabb med att döma dem i stället. Varför reagerar jag så här? Jag borde inte bli så ledsen. Jag överdriver. Jag borde kunna hantera det här. Och då gör vi ibland mot oss själva precis det som en gång gjordes omkring oss, vi försöker få bort känslan innan vi ens har försökt förstå den.
Allt kommer inte från barndomen
Här tycker jag att det är viktigt att stanna upp lite, eftersom psykologiska begrepp lätt får ett eget liv när de sprids på sociala medier. Läser man tillräckligt många listor över ”tecken på emotionell försummelse” kommer de flesta av oss förmodligen att känna igen oss i åtminstone några punkter.
Att ha svårt att sätta gränser betyder inte automatiskt att man har varit emotionellt försummad. Detsamma gäller självkritik, prestationskrav, självständighet eller svårigheter att be om hjälp. Vi människor formas av många saker som vårt temperament, våra relationer, erfarenheter under hela livet och den miljö vi lever i. Begreppet blir därför mest användbart när det hjälper oss att bli nyfikna på våra egna mönster, snarare än när vi använder det som en diagnos på oss själva eller våra föräldrar.
Man kan till exempel fundera över hur känslor faktiskt hanterades hemma när man växte upp. Kunde man vara ledsen utan att behöva skärpa sig? Vad hände när man blev arg? Fanns det någon man ville gå till när något hade hänt? Frågade de vuxna hur man mådde och lyssnade på svaret? Kunde man prata om sådant som var pinsamt, svårt eller gjorde ont? Svaren behöver inte vara antingen bra eller dåliga. De flesta av oss kommer förmodligen att upptäcka både saker vi fick och saker vi hade behövt mer av.
Det behöver inte heller handla om att skylla på våra föräldrar
När vi börjar förstå hur barndomen kan ha påverkat oss hamnar samtalet ibland väldigt snabbt i vad våra föräldrar gjorde fel. Jag tror att verkligheten oftast är mer komplicerad än så. Många föräldrar har själva vuxit upp i familjer där känslor inte diskuterades särskilt mycket. I tidigare generationer var det dessutom vanligt att barn förväntades vara lydiga, inte göra för mycket väsen av sig och gå vidare när något var jobbigt. Föräldrar som själva aldrig fick hjälp att prata om eller förstå sina känslor hade naturligtvis inte alltid verktygen att göra annorlunda när de fick egna barn. En förälder kan därför ha älskat sitt barn väldigt mycket och samtidigt haft svårt att möta barnets känslomässiga behov. Det går att förstå varför våra föräldrar blev som de blev och samtidigt erkänna att det fanns sådant vi själva hade behövt mer av. De två sakerna motsäger inte varandra.
Och för mig är det kanske den viktigaste poängen när vi pratar om emotionell försummelse. Syftet behöver inte vara att gå tillbaka och leta efter fel eller utse någon som ansvarig för allt vi kämpar med idag. Det intressanta är vad förståelsen kan hjälpa oss att göra annorlunda nu.
Om man under många år har blivit van vid att inte uppmärksamma sina egna känslor och behov är det naturligt att det tar tid att förändra det. Det börjar kanske inte med några stora livsförändringar utan med ganska vanliga situationer i vardagen. Nästa gång någon frågar vad du vill och du märker att ”det spelar ingen roll” kommer automatiskt kan du stanna upp och faktiskt känna efter. Spelar det ingen roll, eller är du bara van vid att det är enklare när någon annan bestämmer?
Om du märker att du är irriterad på någon kan du fundera över vad irritationen handlar om innan du kritiserar dig själv för att du känner den. Kanske har någon gått över en gräns. Kanske har du sagt ja till något du egentligen inte hade ork till. Eller så är du helt enkelt trött och behöver vila.
På samma sätt kan vi börja öva på att inte omedelbart värdera våra känslor. Vi behöver inte avgöra om vi ”borde” vara ledsna innan vi får vara ledsna. En känsla är inte samma sak som en objektiv beskrivning av verkligheten och den behöver inte bestämma vad vi gör, men den kan innehålla information som är värd att lyssna på.
För den som är van vid att klara allting själv kan det också handla om att ibland låta någon annan hjälpa till, även när man tekniskt sett skulle kunna göra det själv. För den som alltid tar ansvar för andras känslor kan det handla om att börja skilja på att bry sig om någon och att vara ansvarig för hur den personen mår. Det är sådana ganska små förändringar som med tiden kan göra stor skillnad.
Vi kan inte förändra det vi fick eller inte fick när vi växte upp och vi behöver inte heller göra barndomen till förklaringen till allt som händer i våra liv idag. Men ibland kan förståelsen av det som saknades hjälpa oss att förstå varför vissa saker blivit svåra. Och kanske är det framför allt där begreppet emotionell försummelse har ett värde. Inte som ännu en etikett att sätta på oss själva eller våra föräldrar, utan som ett sätt att bli lite mer nyfikna på vår egen historia, våra relationer och de mönster vi fortfarande bär med oss.
För när vi börjar förstå varför vi har lärt oss att klara oss på vissa sätt får vi också större möjlighet att välja om vi fortfarande behöver göra det.
❤️