Jag skriver ganska ofta om relationer, gränser och olika beteenden som kan vara svåra att förstå när man själv befinner sig mitt i dem. Inte för att vi ska sätta etiketter på människor omkring oss eller analysera varje sak någon säger eller gör, utan för att jag tror att kunskap ibland hjälper oss att förstå sådant vi kanske länge har känt, men inte riktigt kunnat sätta ord på.
Ett sådant begrepp är hoovering.
Har du någon gång försökt ta avstånd från en person som du vet inte är bra för dig, men ändå märkt hur svårt det blir så fort personen börjar höra av sig igen? Kanske har du avslutat en relation, satt en tydlig gräns eller bestämt dig för att inte längre dras in i samma gamla mönster. Sedan kommer ett meddelande. Personen saknar dig, har tänkt mycket, ber om ursäkt eller säger precis det du kanske har väntat länge på att få höra. Och plötsligt börjar du tvivla på ett beslut som tidigare kändes ganska självklart.
Det är ungefär det som brukar beskrivas som hoovering. Ordet kommer från dammsugarmärket Hoover och används som en bild av hur någon försöker ”suga tillbaka” en annan person in i relationen efter att den personen har försökt skapa avstånd.
Hoovering förknippas ofta med destruktiva kärleksrelationer och före detta partners, men det behöver inte alls handla om en kärleksrelation. Liknande mönster kan förekomma i vänskapsrelationer, mellan familjemedlemmar och i andra nära relationer. Det kan vara en vän som gång på gång går över dina gränser men blir väldigt kärleksfull när du börjar dra dig undan. Det kan vara en familjemedlem som använder skuld eller dåligt samvete för att få dig att återuppta en kontakt som du försökt begränsa. Det viktiga är alltså inte vilken typ av relation det är, utan vad som händer när du försöker skapa avstånd. Det kan dessutom se väldigt olika ut. Ibland kommer stora ursäkter och löften om förändring. Ibland är det mer simpelt. Ett ”Jag tänkte bara höra hur du mår”, en bild från ett gammalt minne eller ett meddelande på en födelsedag. Det kan också handla om att personen plötsligt behöver hjälp, mår väldigt dåligt eller på något annat sätt väcker en känsla av ansvar hos dig. Och ibland får du plötsligt precis den värme, bekräftelse eller förståelse som du saknade när relationen faktiskt pågick.
Det är också här jag tycker att det blir intressant. För varför kan det vara så svårt att stå fast vid sitt beslut när man egentligen vet varför man tog avstånd?
Vi människor fungerar inte så att våra känslor försvinner i samma stund som vi förstår att en relation inte är bra för oss. Du kan sakna någon och samtidigt veta att du mår bättre utan personen. Du kan älska någon och ändå behöva sätta en gräns. Du kan minnas allt som gjorde ont och ändå längta efter det som faktiskt var fint. I relationer där närhet och avstånd har avlöst varandra kan det här bli ännu svårare. Om någon ena stunden är väldigt kärleksfull och nästa stund avvisande, eller om konflikter följs av starka försoningar och löften om förändring, kan de fina perioderna få väldigt stor betydelse. När personen sedan kommer tillbaka och visar den sida du har saknat är det lätt att tänka att kanske har det äntligen vänt. Och ibland har det faktiskt gjort det.
Det tycker jag också är viktigt att säga, eftersom psykologiska begrepp lätt börjar användas lite för slarvigt. Alla ex som hör av sig använder inte hoovering. En vän som vill reparera en relation behöver inte vara manipulativ och en familjemedlem som saknar dig kan helt enkelt sakna dig. Människor kan ångra sig, inse att de har gjort någon illa och förändra sitt beteende. Därför är det sällan ett enskilt meddelande som säger särskilt mycket. Det är mönstret över tid som blir intressant. Om någon säger att hen har förändrats, vad händer sedan? Kan personen ta ansvar för det som har hänt utan att direkt försvara sig eller lägga över ansvaret på dig? Respekterar personen din gräns även om du inte svarar som hen önskar? Finns förändringen kvar även när personen känner sig trygg med att du stannar? Eller börjar samma gamla mönster sakta komma tillbaka så fort relationen är återupprättad?
Jag tror också att det kan vara värdefullt att rikta en del av uppmärksamheten mot sig själv. Inte för att lägga ansvaret där, utan för att förstå vad det är som händer inom en när personen återkommer. Vad är det som gör det svårt för mig att hålla fast vid min gräns? Är det saknad? Hopp? Dåligt samvete? Rädsla för att såra? Känner jag ansvar för hur den andra personen mår? Eller längtar jag fortfarande efter att få den relation jag hela tiden hoppades att vi skulle kunna ha?
Det är en av anledningarna till att jag vill skriva om hoovering. För ibland behöver vi inte fler råd om vilka människor vi ska undvika. Vi behöver förstå varför vissa relationer är så svåra att lämna och varför vissa personer har så lätt att komma tillbaka in i våra liv. Och kanske behöver vi också påminna oss om att saknad inte alltid betyder att vi ska gå tillbaka. Att kärlek inte automatiskt betyder att en relation är bra för oss. Och att dåligt samvete inte alltid betyder att vi har gjort något fel.
Om någon du har tagit avstånd från kommer tillbaka behöver du inte bestämma dig i samma stund. Du kan låta orden landa, ge dig själv tid och försöka se hela relationen istället för bara det som händer just nu. Vad gjorde att du satte gränsen från början? Vad har faktiskt förändrats? Och framför allt, hur brukar du må när den här personen får en plats i ditt liv?
Värt att komma ihåg är att människor kan förändras och relationer kan läka. Men verklig förändring behöver också kunna tåla dina gränser. Du behöver inte öppna en dörr igen bara för att någon knackar på den ❤️.