Jag har funderat på det här med godhet och hur självklart det verkar vara för de flesta av oss att betrakta oss själva som goda människor. Vi vill väl, försöker göra rätt och tycker förmodligen att vi har ganska goda värderingar. Samtidigt är vi snabba med att reagera när andra beter sig på sätt som inte stämmer överens med vår egen uppfattning om vad som är rätt och fel.
Men vad är det egentligen som gör oss till goda människor? Är det våra avsikter, våra handlingar eller kanske hur vi behandlar andra när vi själva inte har något att vinna på det?
Jag tycker att det är en intressant fråga, inte minst eftersom vår uppfattning om den egna godheten sällan är särskilt objektiv. Vi känner till våra avsikter och har ofta goda förklaringar till våra mindre smickrande beteenden, medan vi bedömer andra utifrån det vi ser och upplever. När vi själva brister finns det nästan alltid omständigheter som förklarar varför, men när någon annan gör detsamma är det lätt hänt att vi börjar ifrågasätta personens karaktär.
Kanske är vi inte alltid så goda som vi själva tror, men förmodligen inte heller så dåliga som vi ibland får andra att framstå. Det som intresserar mig mest är vad som händer med vår godhet när den faktiskt kostar oss något. Det är ganska enkelt att vara generös när vi har gott om resurser, visa förståelse när vi själva känner oss förstådda och vara vänliga mot människor som behandlar oss väl. Men hur ser vår godhet ut när vi känner oss orättvist behandlade, när någon har gjort oss besvikna eller när vi behöver välja mellan det som gynnar oss själva och det som vi egentligen anser vara rätt? Jag menar inte att en god människa ska acceptera att bli illa behandlad, ständigt sätta andras behov framför sina egna eller fortsätta visa förståelse när den egna välviljan utnyttjas. Tvärtom tror jag att vi behöver skilja mellan godhet och självuppoffring, eftersom det ena inte nödvändigtvis förutsätter det andra. Men jag undrar om vi ibland har gjort det lite för enkelt för oss genom att låta vår självbild avgöra vilka vi är, snarare än att undersöka hur vi faktiskt beter oss.
Vi kan exempelvis vara väldigt måna om rättvisa, så länge det handlar om orättvisor som drabbar oss själva. Vi kan tala varmt om människors lika värde, men samtidigt ha svårt att visa respekt för någon som tycker annorlunda. Vi kan förvänta oss förståelse för våra egna misstag och ändå vara ovilliga att ge andra samma möjlighet. Det behöver inte betyda att vi är dåliga människor, men det säger något om hur motsägelsefulla vi är och hur lätt våra värderingar kan förändras när de ställs mot våra egna intressen. Och kanske är det just här som självinsikten kommer in. För hur ska vi kunna utveckla vår godhet om vi redan har bestämt oss för att vi är goda? Om vår självbild bygger på att vi är omtänksamma, rättvisa och förstående blir det också svårare att upptäcka de tillfällen då vi faktiskt inte är det. Vi riskerar att lägga mer energi på att försvara bilden av oss själva än på att förstå konsekvenserna av våra handlingar. Det finns något motsägelsefullt i att vi så gärna vill vara goda människor, men ibland har så svårt att erkänna när vi inte har varit det.
Samtidigt tror jag inte att godhet är en egenskap som vissa människor föds med och andra saknar. Våra erfarenheter, vår uppväxt och våra livsomständigheter påverkar naturligtvis hur vi utvecklas, men det betyder inte att våra handlingar är förutbestämda. Vi har möjlighet att ompröva våra uppfattningar, förändra våra beteenden och ta ansvar för hur vi behandlar människor omkring oss. Det innebär också att vi kan göra något dåligt utan att för den skull vara dåliga människor, precis som en god handling inte automatiskt gör oss till goda människor.
Kanske är det därför jag har svårt för föreställningen att godhet skulle vara något vi en gång uppnår och sedan kan luta oss tillbaka mot. Jag tänker snarare att den visar sig i våra återkommande val, i hur vi hanterar våra egna brister och i vår förmåga att ta ansvar även när vi helst skulle vilja lägga ansvaret någon annanstans. För det är trots allt ganska enkelt att stå för sina värderingar när ingenting står på spel. Det är först när vi behöver välja mellan våra värderingar och våra egna intressen som vi får möjlighet att upptäcka hur viktiga de faktiskt är för oss. Och kanske behöver vi ibland vara mindre upptagna av att avgöra vilka människor som är goda och i stället fundera över vad godhet innebär i våra egna liv. Inte för att vi ska gå omkring och ifrågasätta varje handling eller ställa orimliga krav på oss själva, utan för att det finns något värdefullt i att förstå att goda avsikter inte alltid räcker och att även vi kan behöva ompröva vårt sätt att vara. Jag tror nämligen att en av de största utmaningarna med att vara en god människa är att våga upptäcka de tillfällen då vi inte är det, utan att för den skull behöva försvara oss eller förlora tron på oss själva.
En tanke inför veckan:
Kanske handlar godhet inte så mycket om att vara övertygad om att man är en god människa, utan om vad man är beredd att göra när man upptäcker att man inte alltid är det.
❤️