| |

Vad händer med oss när hatet får ta över?

Jag har funderat en del över det hårda klimat vi ser i samhället och på sociala medier. Hur människor ibland verkar ha väldigt svårt att acceptera att andra tänker, tycker och lever annorlunda. Det räcker med en åsikt, en kommentar eller ett ställningstagande för att väcka starka reaktioner. Diskussioner övergår snabbt i personangrepp och människor som aldrig har träffats uttrycker ett förakt för varandra som jag ibland har svårt att förstå. Det som särskilt får mig att fundera är hur snabbt vi kan gå från att vara oense med någon till att faktiskt börja avsky personen. Hur en annan människas åsikter eller handlingar kan väcka så starka känslor att vi inte längre verkar kunna se något annat hos personen. Det räcker inte längre att säga emot eller kritisera det vi tycker är fel. Vi börjar istället angripa människan bakom åsikterna. Och någonstans där undrar jag vad det egentligen är som händer med oss. När övergår ilska i hat? Varför kan behovet av att få rätt bli så mycket större än viljan att förstå? Och vad är det som gör att hat ibland får en sådan makt över oss?

Ilska är en naturlig känsla som ofta uppstår när vi upplever att något är fel, hotfullt eller orättvist. Hat är något annat. Det handlar om en mer varaktig fientlighet där vi inte längre bara reagerar på vad någon säger eller gör, utan börjar känna stark avsky inför personen själv. Och det är kanske just där något förändras. När vi går från att ogilla en människas handlingar till att börja förakta människan bakom dem. Jag tror att en del av förklaringen ligger i vårt behov av att förstå världen och känna oss trygga i den. Vi skapar oss uppfattningar om vad som är rätt och fel, vad som är normalt och onormalt och hur andra människor borde bete sig. Med tiden blir dessa föreställningar en del av vår identitet. När någon sedan ifrågasätter dem kan det upplevas som något betydligt större än att bara möta en annan åsikt. Det kan kännas som att någon ifrågasätter oss som människor. Och när vi känner oss hotade är det inte alltid nyfikenheten som kommer först, ibland är det ilskan.

Det intressanta är att hat också kan ge oss något. Det kan skapa en känsla av tillhörighet när vi hittar andra som tycker som vi. Vi får bekräftelse på att våra uppfattningar är riktiga och att det är någon annan som har fel. Plötsligt finns det ett tydligt vi och dem, där vi själva står för det goda och den andra sidan får representera allt vi tar avstånd från. Det är kanske också därför hat kan spridas så snabbt, särskilt på sociala medier där starka känslor ofta får stor uppmärksamhet. Vi läser något som gör oss upprörda, reagerar och delar vidare. Andra håller med, bekräftar vår ilska och bidrar med ännu starkare formuleringar. Till slut kan det som började med en åsikt utvecklas till ett gemensamt förakt för en människa eller en hel grupp.

Inom psykologin pratar man om dehumanisering, vilket innebär att vi börjar betrakta andra människor som mindre mänskliga. Vi reducerar dem till deras åsikter, handlingar eller grupptillhörighet och glömmer bort att det finns en människa bakom, med erfarenheter, känslor och en historia som vi kanske inte vet någonting om. Det betyder naturligtvis inte att vi måste acceptera alla åsikter eller handlingar. Vissa saker behöver vi reagera på och ta tydligt avstånd från. Men det finns en viktig skillnad mellan att kritisera vad någon säger eller gör och att börja förakta personen som människa.

Något annat som jag tycker är intressant är att hat inte alltid upplevs som något negativt av den som känner det. Tvärtom kan det kännas både berättigat och tillfredsställande. Vi har ju våra skäl, våra erfarenheter och våra övertygelser. Vi vet varför vi är arga och tycker kanske att vi har all rätt att känna som vi gör. Hatet ger oss någon att rikta vår frustration mot och en känsla av att själva stå på rätt sida. Och varför skulle vi egentligen vilja släppa taget om en känsla som vi är så övertygade om att vi har rätt till?

Jag tror att det är en viktig del av förklaringen till varför hat ibland får växa sig så starkt. När vi gång på gång söker sådant som bekräftar vår uppfattning blir vår bild av andra alltmer ensidig. Vi börjar tolka deras ord och handlingar utifrån det vi redan har bestämt oss för. Och ju mer övertygade vi blir, desto mindre anledning tycker vi oss ha att lyssna eller ifrågasätta oss själva. Det som från början var en reaktion på något vi ogillade kan till slut bli ett sätt att se på världen. Och kanske är det just det som oroar mig mest. Inte att människor blir arga eller har starka åsikter, utan att vi ibland verkar förlora förmågan att se nyanser och förstå att vår egen uppfattning inte alltid är hela sanningen. För vi kan faktiskt ha rätt i sak och ändå bete oss illa. Vi kan stå upp för viktiga värderingar och samtidigt behandla andra på ett sätt som går emot just de värderingarna.

Så hur bryter vi det här mönstret?

Jag tror att det börjar med att vi vågar ifrågasätta oss själva, även när vi är helt övertygade om att vi har rätt. Att vi försöker förstå varför vissa människor eller åsikter väcker så starka reaktioner inom oss. Handlar det om vad personen faktiskt har sagt eller gjort, eller om vad vi själva lägger in i det? Finns det något vi inte vet eller något annat perspektiv som vi inte har tänkt på? Det handlar inte om att vi ska sluta bli arga, hålla med om allt eller försöka förstå bort handlingar som skadar andra. Ilska kan vara både viktig och nödvändig. Den kan få oss att reagera på orättvisor, sätta gränser och stå upp för sådant vi tror på. Men vi behöver också kunna skilja mellan att känna starkt och att låta våra känslor styra hur vi behandlar andra.

Jag tänker att vi alla behöver fundera över hur vi själva bidrar till det klimat vi lever i. Det är lätt att reagera på andras hårda ord, fördomar och brist på respekt. Men hur ser det ut när vi själva blir riktigt arga? När någon uttrycker en åsikt vi tycker är helt orimlig eller beter sig på ett sätt vi har svårt att acceptera? Klarar vi fortfarande av att se människan bakom?

För mig handlar det inte om att vi måste tycka om alla eller ens förstå alla. Det handlar om att inte låta vårt förakt ta ifrån oss förmågan att tänka nyanserat och behandla andra med respekt. För kanske är det största problemet med hat inte bara vad det får oss att känna, utan vad det till slut får oss att tycka är okej att göra mot andra människor.

❤️

Liknande inlägg