Det kommer en punkt i livet då någonting förändras och tack och lov för det. Kanske kan man kalla det mognad, kanske erfarenhet eller bara en större trygghet i sig själv. Det är den där punkten då man börjar inse att man faktiskt inte behöver ha sista ordet i varje diskussion. Man behöver inte få den andra personen att förstå exakt vad man menade, erkänna att den hade fel eller till slut hålla med. Och framför allt behöver man inte längre vinna allt.
Jag tror att många av oss har lagt ganska mycket tid på just det genom livet. På att förklara oss, försvara oss och försöka få andra människor att förstå hur vi tänker. Särskilt när vi känner oss missförstådda eller orättvist behandlade kan behovet bli väldigt starkt. Man vill rätta till bilden, förklara vad som egentligen hände och få den andra att förstå att det faktiskt inte var så som hen uppfattade det. Och ibland är det förstås viktigt. Det finns situationer där vi behöver stå upp för oss själva, sätta gränser och säga ifrån. Men det finns också väldigt många situationer där vi fortsätter långt efter att vi egentligen har sagt det som behövde sägas. Kanske för att det är svårt att lämna en diskussion när någon fortfarande tycker att vi har fel. Det kan nästan kännas som att den som får sista ordet också vinner. Som att vi genom att sluta svara på något sätt accepterar den andras version. Därför fortsätter vi med ett argument till, en förklaring till, ett meddelande till osv osv. Och efteråt fortsätter samtalet dessutom ofta inne i vårt eget huvud. Vi kommer på saker vi borde ha sagt, formulerar bättre svar och spelar upp situationen om och om igen.
Men med tiden tror jag att man kan börja se det annorlunda. Man inser att det faktiskt går att veta vad man vet utan att övertyga någon annan om det. Man kan stå för sitt beslut även om någon annan tycker att det är fel. Man kan veta varför man gjorde som man gjorde även om någon annan aldrig kommer att förstå det. Och man kan låta någon annan ha sin bild av en utan att känna att man måste ägna all sin energi åt att förändra den.
Och detta är kanske en av de större friheterna vi kan ge oss själva.
För vi kan inte styra hur andra människor tolkar oss. Vi kan förklara, vara tydliga och försöka mötas, men någonstans tar vårt ansvar slut. Den andra människan kommer fortfarande att lyssna genom sina erfarenheter, sina känslor och sin bild av situationen. Ibland kommer två människor helt enkelt att lämna samma samtal med två olika uppfattningar om vad som hände. Ju tidigare man accepterar att det faktiskt får vara så ibland, desto mindre energi behöver man lägga på sådant man ändå inte kan kontrollera.
Jag tror också att man med åren börjar bli mer rädd om sin energi. Man börjar förstå att varje konflikt har ett pris. Varje diskussion vi dras in i tar någonting av oss, även de som egentligen inte betyder särskilt mycket. Det kan vara fem minuter av själva samtalet men flera timmar av tankar efteråt. Ibland flera dagar. Plötsligt inser man att frågan inte längre bara är vem som har rätt, utan om det här verkligen är värt det. Är det värt min tid? Är det värt min energi? Är det värt att jag går omkring irriterad resten av dagen? Är det värt att jag ligger i sängen ikväll och fortsätter samtalet i mitt huvud med en människa som förmodligen redan har gått vidare med sin kväll?
Och kanske är det just där mognaden finns. Inte i att bli likgiltig eller konflikträdd, utan i att lära sig skillnaden mellan det som behöver sägas och det som bara behöver släppas.
För det finns absolut saker som är värda att ta strid för. Det finns människor vi älskar och relationer som förtjänar de svåra samtalen. Det finns gränser som behöver sättas och situationer där tystnad inte alls är rätt väg. Men allt tillhör inte den kategorin. Alla kommentarer behöver inte bemötas. Alla missförstånd behöver inte korrigeras och alla människor behöver faktiskt inte förstå oss.
Ibland är ”du får tycka så” ett fullständigt svar, även om man bara säger det tyst för sig själv. Det betyder inte att den andra personen har rätt. Det betyder inte heller att du ger upp eller låter någon vinna. Det betyder bara att du har bestämt dig för att den här diskussionen inte ska få mer av dig. Och jag tror att det är någonting väldigt fint som händer när man kommer dit. När behovet av att bli bekräftad utifrån börjar minska och man inte längre behöver få rätt för att känna sig trygg i det man själv vet. När man kan lämna ett rum där någon fortfarande missförstår en och ändå känna sig okej. När man inte behöver skicka det där sista meddelandet bara för att få sista ordet. För kanske handlar verklig mognad inte så mycket om att bli bättre på att argumentera för sin sak, utan om att förstå när det inte längre finns någon mening med att argumentera alls.
För det finns en enorm frihet i att inte behöva vinna. Att kunna säga vad man behöver säga, lyssna på den andra och sedan acceptera att man kanske inte kommer längre än så. Att låta vissa människor fortsätta tro det de vill tro och vissa diskussioner sluta utan någon tydlig vinnare. För någonstans i livet kanske man inser att det finns saker som är betydligt mer värdefulla än att få sista ordet. Som att kunna lägga ifrån sig telefonen och fortsätta med sin dag. Att inte bära med sig varje konflikt hem. Att inte låta andra människors åsikter ta större plats i ens liv än de förtjänar.
Och framför allt den där inre friden som kommer när man inte längre känner att man måste bevisa sig hela tiden.
Ibland är det faktiskt den största vinsten av alla ❤️.