| | |

Tänk att vi kan ha så många människor i våra liv och ändå känna oss så ensamma.

Det är lätt att tänka att ensamhet handlar om att inte ha någon omkring sig, men ju mer jag funderar över det, desto mer inser jag hur lite antalet människor i våra liv egentligen säger om hur ensamma vi känner oss. Vi kan ha familj, vänner och ett socialt liv som vi trivs med och ändå uppleva en ensamhet som är svår att sätta ord på. Det behöver inte vara något som märks utåt eller ens något vi själva tänker på särskilt ofta, men känslan kan ändå finnas där. Jag tycker att det är intressant hur vi kan dela så mycket av våra liv med andra människor och samtidigt känna att det finns något inom oss som vi inte riktigt delar med någon. Och kanske är det just där den här frågan blir så intressant, för vad är det egentligen som avgör om vi känner oss ensamma eller inte?

Jag tror att många av oss någon gång har upplevt att vi har varit mitt i ett socialt sammanhang, kanske på en middag, en familjeträff eller tillsammans med vänner och ändå känt oss ensamma. Vi har deltagit i samtalen, skrattat och haft trevligt, men trots det har det funnits en känsla av att inte riktigt vara en del av gemenskapen. Det behöver inte betyda att vi har blivit utanför eller att någon har gjort något fel, utan kanske snarare att det finns en skillnad mellan att vara tillsammans med människor och att känna sig tillsammans med dem. Jag tänker att vi ofta mäter vårt sociala liv utifrån sådant som är ganska enkelt att se. Vi har människor att träffa, någon att ringa, någon att äta middag med och kanske en kalender som är full av olika aktiviteter. Men hur mycket säger egentligen allt detta om hur vi mår i våra relationer? Kan vi verkligen avgöra hur ensam en människa är genom att se hur många vänner han eller hon har eller hur ofta man umgås med andra? Och hur många människor känner vi själva som verkar ha ett rikt socialt liv, men som vi egentligen inte vet särskilt mycket om när det gäller deras innersta känslor?

Det är kanske just därför ensamhet kan vara så svår att upptäcka, både hos andra och ibland hos oss själva. Vi kan vara vana vid att ha människor omkring oss och ändå bära på en känsla av att något saknas, utan att riktigt förstå vad det är. Kanske märker vi det först när vi kommer hem efter en kväll tillsammans med andra, eller när vi har något viktigt vi skulle vilja berätta men inte riktigt vet vem vi vill dela det med. Det kan också vara så att vi har människor som gärna skulle lyssna, men att vi av olika anledningar inte känner oss bekväma med att öppna oss. Och här tycker jag att det finns något som är värt att fundera lite extra över. För hur ofta handlar vår ensamhet egentligen om att vi saknar människor och hur ofta handlar den om att vi saknar en viss känsla i våra relationer? Vi kan ha många att prata med, men ändå sakna någon som vi känner oss riktigt förstådda av. Vi kan vara uppskattade och omtyckta, men ändå känna att det finns delar av oss som ingen riktigt känner till. Och vi kan vara en självklar del av en familj eller en vänkrets, men samtidigt uppleva att vi inte riktigt har någon plats där vi kan vara precis som vi är.

Samtidigt tror jag inte att det alltid behöver handla om hur andra människor bemöter oss. Ibland kanske vi själva bidrar till avståndet utan att vara medvetna om det. Vi kanske har vant oss vid att klara det mesta på egen hand, inte prata om det som känns svårt eller hålla vissa tankar och känslor för oss själva. Kanske har vi tidigare erfarenheter som gjort oss försiktiga, eller så har vi helt enkelt svårt att sätta ord på det vi känner. Men om vi sällan visar andra vad som faktiskt pågår inom oss, hur lätt är det då att känna att någon verkligen känner oss? Det betyder förstås inte att vi behöver dela allt med alla eller att varje relation måste innehålla djupa samtal. Vi behöver olika typer av relationer och det finns ett stort värde även i de mer vardagliga och lättsamma kontakterna. Men jag tror att det är viktigt att fundera över om vi har den gemenskap som vi själva behöver, snarare än den som vi kanske tycker att vi borde vara nöjda med. För det som får en människa att känna tillhörighet behöver inte alls vara samma sak som det som får en annan att känna det.

Jag funderar också över hur mycket våra behov av gemenskap kan förändras under livet. Människor som vi tidigare kände oss väldigt nära kanske inte längre förstår oss på samma sätt, eller så har vi själva förändrats och börjat längta efter något annat i våra relationer. Det behöver inte innebära att någon har gjort något fel eller att relationerna har förlorat sitt värde, men det kan ändå påverka hur vi känner oss. Kanske är det ibland först när vi märker att något saknas som vi börjar fundera över vad närhet och tillhörighet faktiskt betyder för oss. Och kanske är det också därför ensamhet kan upplevas så olika. För vissa handlar den om att inte ha någon att dela vardagen med, medan den för andra kan handla om att leva nära människor utan att känna sig känslomässigt nära dem. Det finns också de som trivs väldigt bra med att vara själva och som inte alls upplever ensamhet trots att de har ett begränsat socialt umgänge. Det får mig att tänka på hur försiktiga vi egentligen borde vara med att dra slutsatser om andra människors liv utifrån hur de ser ut på ytan.

Vi vet ju sällan hur någon faktiskt upplever sina relationer. Den som alltid är glad, social och omgiven av människor kan bära på en ensamhet som ingen känner till, medan den som ofta väljer att vara för sig själv kanske känner en större tillfredsställelse än många andra. Ändå har vi en tendens att förknippa ensamhet med att vara själv och gemenskap med att vara tillsammans med andra, som om det ena automatiskt skulle utesluta det andra.

Jag tror att vi skulle behöva bli lite mer nyfikna på vad ensamhet egentligen innebär, både för oss själva och för människorna omkring oss. Inte för att varje känsla av ensamhet måste analyseras eller förändras, utan för att det kanske finns något viktigt att förstå i den. Vad är det vi längtar efter när vi känner oss ensamma? Är det någon att umgås med, någon att prata med eller handlar det om att känna sig förstådd och betydelsefull? Finns det människor omkring oss som vi skulle vilja komma närmare, eller finns det något hos oss själva som gör att vi håller ett visst avstånd? Jag tänker att det är frågor som inte alltid har några enkla svar, men som ändå kan vara värdefulla att fundera över. För ibland kanske vi försöker fylla en känsla av ensamhet genom att träffa fler människor, hålla oss sysselsatta eller se till att vi alltid har något planerat, när det vi egentligen saknar inte går att lösa genom att bara fylla vår tid med mer sällskap.

Det är också något ganska sorgligt i tanken att vi kan leva så nära varandra rent praktiskt och samtidigt känna ett så stort avstånd känslomässigt. Vi kan dela hem, vardag och många år av våra liv utan att alltid veta hur den andra människan egentligen har det. Vi kan känna till varandras vanor, intressen och historia, men ändå missa sådant som betyder mycket på insidan. Och kanske är det ibland just det som gör ensamheten så påtaglig, att människor finns där men att den närhet vi längtar efter ändå inte riktigt infinner sig. När jag tänker på allt detta blir jag alltmer övertygad om att vi behöver skilja på att vara ensam och att känna sig ensam. Det ena handlar om vår faktiska situation, medan det andra handlar om hur vi upplever den och kanske är det först när vi förstår den skillnaden som vi också kan börja förstå varför ensamhet ibland finns där vi minst förväntar oss den.

För tänk att vi kan ha så många människor i våra liv, människor som vi tycker om, bryr oss om och delar vår vardag med och ändå känna oss ensamma. Kanske är det inte alltid fler människor vi behöver, utan en större förståelse för vad det är som får oss att känna verklig gemenskap. Och kanske är den viktigaste frågan inte hur många människor vi har omkring oss, utan hur vi egentligen känner oss mitt ibland dem.

❤️

Liknande inlägg