| | |

Traumabond- När det som gör oss illa också håller oss kvar

Det finns relationer som vi har svårt att lämna, trots att vi innerst inne vet att vi inte mår bra i dem. Relationer där vi gång på gång blir besvikna, ledsna eller känner oss otillräckliga, men ändå fortsätter att hoppas på en förändring. Vi kanske till och med förstår att det som händer inte är bra för oss, men känslorna verkar inte riktigt följa med i det vi förstår. Varför är det ibland så svårt att ta avstånd från någon som faktiskt får oss att må dåligt?

En förklaring kan vara det som inom psykologin kallas traumabond, eller traumatisk bindning. Det handlar om ett starkt känslomässigt band som kan utvecklas i en relation där närhet, trygghet och bekräftelse varvas med psykisk eller fysisk skada, kontroll, avvisande eller andra destruktiva beteenden. Det här är något som kan förekomma i kärleksrelationer, men också mellan föräldrar och barn, inom familjen, i vänskapsrelationer och i andra relationer där det finns en obalans i makt och beroende. Det handlar alltså inte enbart om romantisk kärlek, utan om hur vi människor kan bli känslomässigt bundna till någon som samtidigt orsakar oss smärta.

Det som gör den här typen av bindning särskilt svår är att samma person som skapar otryggheten också kan vara den som ger oss tröst, närhet och bekräftelse. Det kan börja med en relation där vi känner oss sedda, uppskattade och betydelsefulla. Vi känner tillit och upplever att personen vill oss väl. Men med tiden kanske något förändras. Närheten ersätts periodvis av kyla, kritik, tystnad, kontroll eller avstånd. Vi börjar fundera över vad vi har gjort för fel. Varför beter sig personen så här? Har vi missförstått något? Kunde vi ha gjort annorlunda? Och när värmen väl kommer tillbaka känner vi en enorm lättnad. Plötsligt känns allt bra igen. Vi får tillbaka hoppet och tänker att det kanske bara var en dålig period. Att personen egentligen inte menade det som hände eller att det nog kommer att bli bättre framöver.

Men när samma mönster upprepas börjar något hända med oss.

Vi kan bli alltmer upptagna av den andra personens känslor, humör och beteenden. Vi känner av minsta förändring, analyserar ord och handlingar och försöker undvika sådant som kan skapa konflikter eller avstånd. Sakta men säkert riskerar våra egna behov att hamna i bakgrunden. I vissa relationer börjar vi till och med anpassa oss så mycket att vi knappt längre reflekterar över vad vi själva känner eller behöver. Det viktigaste blir att behålla lugnet, undvika nästa konflikt eller få tillbaka den andra personens uppskattning. Samtidigt kan vi känna oss ännu starkare bundna till personen. Inte nödvändigtvis för att relationen har blivit bättre, utan för att vi har börjat förknippa personens närhet och bekräftelse med lättnaden från den oro som relationen också skapar och det är just här det blir så svårt.

För hur tar man avstånd från någon som också har betytt väldigt mycket för en? Hur släpper man taget om alla fina minnen, allt man har delat och allt man fortfarande hoppas på? Hur accepterar man att en människa kan ha många fina sidor och samtidigt bete sig på ett sätt som skadar oss? Det kan vara en partner, en förälder, ett syskon, en vän eller någon annan som har haft en viktig plats i vårt liv. Och beroende på vilken relation det handlar om kan det finnas många skäl till att vi känner att vi inte kan eller vill bryta kontakten.

Vi människor har en förmåga att hålla fast vid det som en gång fick oss att må bra. Vi minns hur det kändes när relationen fungerade och hoppas att vi ska få uppleva det igen. Ibland börjar vi också förklara bort sådant som egentligen gör ont. Personen kanske har haft en svår uppväxt, är stressad, mår dåligt eller har svårt att hantera sina känslor. Och visst kan det finnas förklaringar till varför människor beter sig som de gör, men en förklaring är inte samma sak som en ursäkt. Vi kan förstå en annan människas svårigheter utan att behöva acceptera att vi själva far illa.

Det är också viktigt att förstå att alla relationer som är svåra inte handlar om traumabond. Vi kan känna stark saknad, skuld, separationsångest eller ett känslomässigt beroende utan att det finns en traumatisk bindning. Det som särskilt kännetecknar traumabond är det återkommande mönstret där skadliga beteenden varvas med närhet, försoning eller bekräftelse, vilket kan förstärka bindningen till den som orsakar skadan.

Jag tror att många som befinner sig i destruktiva relationer redan känner att något inte stämmer. De märker hur de förändras, hur deras självkänsla påverkas och hur mycket energi som går åt till att försöka få relationen att fungera. Men samtidigt finns rädslan för att förlora personen, för konsekvenserna av att sätta gränser eller för vad som ska hända om de börjar säga ifrån. I en familjerelation kan det handla om skuldkänslor och en stark känsla av ansvar. I en vänskapsrelation kanske man håller fast vid allt man har gått igenom tillsammans. I en kärleksrelation kan det handla om kärlek, gemensamma barn, framtidsplaner eller rädslan för ensamhet.

Ibland är det inte bara personen vi har svårt att släppa taget om, det är också bilden av hur relationen borde vara.

Kanske fortsätter vi att hoppas på att en förälder en dag ska ge oss den bekräftelse vi alltid har längtat efter. Att en vän ska börja visa samma omtanke som vi själva ger. Eller att en partner ska bli den person som vi en gång lärde känna, och ibland kan just hoppet vara det som håller oss kvar längst.

Att börja ta sig ur en sådan bindning handlar därför inte bara om att bestämma sig för att lämna en relation. Det handlar också om att förstå vad man har varit med om, börja lita på sina egna upplevelser igen och våga se relationen som den faktiskt är, inte bara som man önskar att den vore. Om det finns hot, våld eller stark kontroll kan man också behöva stöd för att kunna skapa trygghet och förändra sin situation på ett säkert sätt.

En fråga som kan vara värd att ställa sig är om jag känner mig trygg, respekterad och uppskattad i relationen som helhet, eller om jag framför allt känner lättnad under de perioder då jag inte längre blir sårad för det är två väldigt olika saker. Vi ska inte behöva förtjäna respekt genom att ständigt anpassa oss, tysta våra behov eller acceptera sådant som gör oss illa. Vi ska inte behöva vara rädda för en annan människas reaktioner varje gång vi uttrycker vad vi känner eller tycker. Alla relationer har sina svårigheter. Vi kan såra varandra, missförstå varandra och gå igenom perioder då vi inte riktigt når fram till varandra. Men det är skillnad på en relation där människor försöker förstå varandra och ta ansvar för sina beteenden och en relation där den ena gång på gång skadar den andra för att sedan återvända med värme, bekräftelse eller löften om förändring, och kanske är det just den skillnaden vi ibland behöver våga se.

För det är möjligt att älska någon och samtidigt inse att relationen inte är bra för oss. Det är möjligt att sakna någon utan att det betyder att vi behöver återvända till samma mönster. Och det är möjligt att förstå varför en människa beter sig som den gör utan att fortsätta utsätta sig för konsekvenserna. Vi behöver inte heller alltid bryta en relation helt för att börja förändra vår situation. I vissa fall kan det handla om att skapa avstånd, sätta tydligare gränser eller sluta ta ansvar för sådant som faktiskt ligger hos den andra personen. Vad som är möjligt och tryggt beror på relationen och omständigheterna.

Ibland behöver vi sluta fråga oss varför vi inte kan släppa taget och i stället börja fundera över vad det är som gör att vi fortsätter hålla fast. För att en människa betyder mycket för oss innebär inte automatiskt att relationen är bra för oss. Och kanske behöver vi ibland påminna oss om att vi kan bry oss om någon, förstå någon och till och med älska någon, utan att behöva förlora oss själva i den relationen.

❤️

 

 

Liknande inlägg