Har du komplex?
Jag tror att de flesta av oss har åtminstone något. Något vi gärna hade bytt ut, trollat bort eller varit betydligt mer nöjda med om vi själva hade fått bestämma. För min del hade jag kunnat göra en mindre beställning av både det ena och det andra, men nu fungerar ju livet tyvärr inte riktigt som en webbshop.
När vi pratar om komplex menar vi oftast något hos oss själva som vi känner oss osäkra på, skäms över eller upplever som en brist. Något som påverkar hur vi ser på oss själva och ibland också hur vi tror att andra ser på oss. Det kan handla om utseendet som kroppen, håret, näsan, längden, huden eller något annat vi har bestämt oss för att granska lite extra noggrant. Men komplex behöver inte alltid synas. Vi kan ha komplex över vår röst, dialekt, utbildning, ekonomi, bakgrund, ålder eller personlighet. Vi kan tycka att vi är för blyga, för känsliga, för tysta, för högljudda eller inte lika sociala, roliga, framgångsrika eller självsäkra som vi borde vara, etc etc.
Och just det där ”borde vara” tycker jag är intressant. För jämfört med vem?
När något vi har blir något vi är
Att tänka att jag inte tycker om min näsa är en sak men att börja känna mig ful på grund av den är något annat. Att känna sig osäker i vissa sociala sammanhang är en sak men att beskriva sig själv som en osäker person är något annat.
Det är lätt att gå från jag har något jag inte tycker om till det här säger något om vem jag är. Och där kan våra komplex börja få en betydligt större roll än de egentligen förtjänar. En del av oss får plötsligt representera hela oss.
Jag har gått upp i vikt blir jag är inte attraktiv längre.
Jag blir nervös när jag pratar inför andra blir jag är dålig socialt.
Jag har inte samma utbildning som de andra blir jag är mindre intelligent.
Det är ganska hårda slutsatser när man tänker efter. Vi skulle förmodligen aldrig titta på en annan människa och tänka att hennes vikt, näsa, utbildning eller nervositet berättar allt vi behöver veta om henne. Ändå kan vi vara förvånansvärt snabba med att göra precis så med oss själva.
Varifrån kommer våra komplex?
Ibland vet vi exakt. Någon sa något när vi var yngre. En kommentar om kroppen, utseendet, sättet vi pratade på eller hur vi var som person. Personen som sa det kanske glömde kommentaren ungefär tre minuter senare, medan vi själva tog med oss den i 25 år. Tack för den! Andra komplex växer fram långsammare. Genom relationer, ideal, normer och jämförelser med andra människor. Vi lär oss ganska tidigt vad som anses snyggt, lyckat, normalt och eftersträvansvärt, och det är svårt att vara helt opåverkad av det. Sedan fick vi sociala medier också. Förr kanske man jämförde sig med grannen eller någon på jobbet. Nu kan vi före frukost hinna jämföra vår kropp med en träningsprofil, vårt hem med en inredningsprofil, vårt förhållande med ett kärlekspar på Instagram och vår karriär med någon 27-åring som redan hunnit bygga tre företag, flytta till Bali och hittat sitt ”varför”.
Men jämförelser är dessutom ganska orättvisa, eftersom vi sällan jämför hela oss själva med hela någon annan. Vi tar gärna det vi själva är mest osäkra på och ställer det bredvid det vi tycker är allra bäst hos någon annan. Och sedan blir vi förvånade när vi själva förlorar.
Det vi letar efter hittar vi ofta
När vi väl har fått en negativ föreställning om oss själva är hjärnan ganska skicklig på att samla bevis för den. Om jag redan känner mig obekväm med min kropp kanske jag lägger extra mycket märke till bilder där jag inte tycker att jag ser bra ut. Om jag tror att jag är dålig socialt kanske jag analyserar samtalet där jag sa något konstigt betydligt mer än de tio samtal som faktiskt gick hur bra som helst. Och tror jag att andra dömer mig blir en blick plötsligt väldigt intressant.
Varför tittade hon sådär?
Vad menade han med det där?
Märkte de att jag blev nervös?
Samtidigt kan sanningen vara att hon funderade på vad hon skulle äta till middag och han knappt hörde vad vi sa. Vi är trots allt inte huvudpersoner i alla andras tankevärld, även om det ibland känns så. Det betyder inte att våra komplex är inbillade eller att känslorna inte är verkliga. Men det är skillnad på att känna sig otillräcklig och att vara otillräcklig. Våra tankar om oss själva är inte alltid objektiva beskrivningar av vilka vi är.
Vems blick ser du dig själv genom?
Det här tycker jag kanske är en av de mest intressanta frågorna. För ibland går vi omkring och betraktar oss själva genom någon annans gamla blick utan att ens vara medvetna om det. En förälders, ett ex, någon från skolan, en tidigare vän, eller kanske ett samhälle som ganska tydligt talat om för oss hur en attraktiv, framgångsrik och lyckad människa förväntas vara. Någon gång lärde vi oss att en viss del av oss inte riktigt dög. Efter ett tag behövs inte ens den ursprungliga rösten längre, för vi har gjort den till vår egen. Därför tror jag att det ibland kan vara nyttigt att fråga sig: Tycker jag faktiskt det här om mig själv, eller har jag lärt mig att tycka det?
Det är inte säkert att komplexet försvinner bara för att vi förstår varifrån det kommer. Vi fungerar sällan så enkelt. Men kanske blir det lite lättare att ifrågasätta något som vi tidigare har behandlat som en självklar sanning.
Måste vi älska allt hos oss själva?
Vi får ofta höra att vi ska älska oss själva precis som vi är och jag förstår tanken bakom det. Samtidigt kan även det bli ytterligare ett krav. Först ska vi vara snygga, vältränade, framgångsrika, trygga och lyckliga och sedan ska vi tydligen dessutom älska varenda liten del av oss själva. Jag blir lite trött bara av att skriva det. Jag tror mer på acceptans än på kravet att älska allt. Vi får tycka att vissa saker är mindre roliga. Vi får vilja förändras. Vi får träna, färga håret, utbilda oss, utvecklas, gå i terapi eller göra andra förändringar för att vi vill må bättre eller trivas bättre med oss själva. Men det finns en viktig skillnad mellan att vilja förändra något och att känna att vi måste förändra det för att duga. Jag kan vilja förändra en del av mig utan att göra den till ett mått på mitt värde. Och kanske är det där frågan i rubriken kommer tillbaka. Är vi våra komplex? Nej, men ibland lever vi nästan som om vi vore det.
Vi kan ge dem makten att påverka hur attraktiva vi känner oss, hur mycket plats vi vågar ta, vilka människor vi närmar oss och vilka möjligheter vi tror är till för oss. Något som från början kanske var en kommentar, en jämförelse eller en osäkerhet kan med tiden bli en berättelse om vilka vi är. Och den berättelsen är värd att ifrågasätta. För när människor som tycker om dig tänker på vem du är, tror du verkligen att de börjar med det du själv har komplex över? Förmodligen inte. De tänker kanske på ditt skratt, din humor, din värme, ditt temperament, dina egenheter, saker ni varit med om tillsammans, hur du får dem att känna sig eller den där sidan hos dig som du själv knappt tänker på men som någon annan älskar. Det är lätt att glömma det när vi står alldeles för nära oss själva och granskar detaljer.
Vi behöver därför kanske inte bli av med alla våra komplex. Jag vet inte ens om det är ett särskilt realistiskt mål. Men vi kan bli bättre på att upptäcka när en osäkerhet har fått växa till en sanning om vilka vi är. För du kan ha komplex utan att vara dina komplex. Precis som du kan ha dåliga dagar utan att ha ett dåligt liv, göra misstag utan att vara misslyckad och känna dig osäker utan att vara en osäker människa. Vi är betydligt mer sammansatta än så.
Och kanske är det just det vi behöver påminna oss om ibland, att det vi själva zoomar in på bara är en liten del av en mycket större bild.
❤️