Jag vet inte hur många gånger jag har sagt något klokt till en annan människa och senare kommit på att jag själv behövde höra precis samma sak. Det kan nästan bli lite komiskt ibland.
I mitt arbete möter jag människor som försöker förstå sig själva, sina relationer och de val de står inför. Jag lyssnar, ställer frågor och hjälper dem att se sådant som kan vara svårt att upptäcka när man befinner sig mitt i det. Utifrån kan vissa mönster framträda ganska tydligt. Men när det handlar om mitt eget liv har jag förstås inte samma avstånd. Då är jag inte terapeuten, coachen eller den som undervisar. Då är jag bara jag, med mina känslor, min historia och alla de där mänskliga sidorna som ibland gör livet mer komplicerat än det verkar på papperet. Det jag har lärt mig med åren är att kunskap är värdefull, men den gör oss inte immuna mot livet.
Vi kan veta mycket om kommunikation och ändå uttrycka oss klumpigt när vi blir upprörda. Vi kan förstå varför människor reagerar som de gör och samtidigt ta något personligt. Vi kan uppmuntra andra att våga prova, men själva bli stående inför ett beslut eftersom vi inte vet hur det kommer att gå. Det finns helt enkelt en skillnad mellan att förstå något och att leva det.
Kanske är det därför uttrycket att leva som man lär ibland kan kännas lite obekvämt. Det kan låta som ett krav på att den som vägleder andra själv måste ha kommit hela vägen. Som om en terapeut aldrig får fastna i sina egna tankar, en förälder alltid ska reagera genomtänkt och den som undervisar om mänskligt beteende alltid måste förstå precis vad som pågår inom sig själv. Men så ser inte livet ut.
Jag har arbetat med människor under många år, men jag blir fortfarande överraskad av mina egna reaktioner. Jag kan fortfarande inse i efterhand att jag borde ha lyssnat mer och förklarat mindre. Jag kan upptäcka att jag har hållit fast vid min egen bild av en situation och missat att försöka förstå någon annans. Ibland behöver jag gå tillbaka, tänka om och säga: ”Det där blev inte bra.” För mig är det också att leva som man lär. Inte att alltid göra rätt, utan att vara beredd att se sin egen del. Att kunna be om ursäkt utan att först räkna upp allt den andra personen gjorde. Att våga ändra uppfattning när man förstår något man inte har förstått tidigare. Att inte använda sin kunskap för att ställa sig ovanför andra, utan som en hjälp att bli mer nyfiken, också på sig själv.
Det är kanske där orden börjar få verklig betydelse. För det är lätt att tala om respekt när vi själva blir väl bemötta. Det är svårare när vi känner oss missförstådda. Det är lätt att säga att människor får vara olika så länge olikheten inte utmanar oss. Det är också lätt att uppmuntra någon annan att följa sin övertygelse när vi själva inte behöver leva med följderna. Det vi tror på prövas sällan när allt är enkelt. Det blir synligt i de där vanliga situationerna när vi behöver välja hur vi vill vara, trots att vår första impuls drar åt ett annat håll.
Samtidigt tror jag inte att vi ska göra livet till en ständig granskning av oss själva. Det blir tungt att försöka få varje handling att stämma överens med allt vi någonsin har sagt. Vi behöver få vara motsägelsefulla och under utveckling. Kanske handlar det mindre om att alltid leva upp till sina ord och mer om att inte gömma sig bakom dem. Att låta det vi förmedlar till andra också beröra oss själva. Att låta frågorna vi ställer till andra ibland följa med oss hem.
Jag tror att människor känner skillnaden mellan någon som vill framstå som klok och någon som vågar vara mänsklig. Jag vill vara en människa som försöker stå för det jag tror på, som tar ansvar när jag inte lyckas och som är öppen för att jag fortfarande har saker kvar att lära. Inte någon som alltid har svaret, utan någon som är villig att pröva sina egna ord mot sitt eget liv.
För att leva som man lär betyder inte att vara färdiglärd. Det betyder kanske att låta det man har förstått få betydelse för hur man faktiskt lever och att fortsätta lära, även när det är man själv som behöver tänka om ❤️.