Jag har funderat på det här med förståelse och hur högt vi värderar den egenskapen hos människor. Vi ska försöka förstå varandra, se saker ur den andres perspektiv och inte vara för snabba med att döma. Och det tycker jag fortfarande. Livet hade förmodligen varit betydligt enklare om vi ibland kunde lämna vårt eget perspektiv i några minuter och åtminstone försöka begripa hur någon annan tänker. Men hur mycket ska vi förstå egentligen?
För det finns en sida av förståelse som jag tror att vi pratar alldeles för lite om. Den som gör att vi ibland börjar förklara bort sådant som faktiskt gör oss illa. Någon gör oss besvikna och ganska snabbt börjar vi leta efter orsaken. Han har mycket på jobbet, hon har svårt att prata om känslor, han växte upp i en familj där man aldrig visade närhet, hon har blivit sviken tidigare, han är stressad, hon är rädd, han är trött, osv osv….
Och visst, allt det där kan ju vara sant. Ibland känner vi dessutom människor så väl att vi skulle kunna skriva en mindre avhandling om varför de fungerar som de gör. Vi känner deras historia, deras sår och deras rädslor och kan nästan förutse deras reaktioner innan de själva hunnit reagera. Men här tror jag att något lätt går fel. För när vi förstår varför någon beter sig på ett visst sätt blir det också lättare att acceptera beteendet. Inte för att det gör mindre ont, utan för att vi har en förklaring till varför det händer och det är två helt olika saker. En förklaring förändrar inte automatiskt konsekvensen.
Om någon ständigt drar sig undan kan jag förstå varför och fortfarande känna mig ensam. Om någon har svårt att visa känslor kan jag känna stor förståelse för det och fortfarande sakna närhet. Om någon bär med sig erfarenheter som gör det svårt att lita på andra kan jag förstå var misstänksamheten kommer ifrån och samtidigt bli trött på att ständigt behöva bevisa att jag går att lita på. Det ena tar ju inte bort det andra. Ändå tror jag att många av oss fastnar just där. Vi tänker att eftersom vi förstår varför någon gör som den gör borde vi också ha lite mer tålamod. Så vi väntar lite till, förklarar lite till och ger det ännu en chans. Vi ser potentialen, minns allt det fina och tänker att nästa gång kanske det blir annorlunda eftersom vi nu har haft ännu ett långt samtal om exakt samma sak som vi hade ett långt samtal om för tre månader sedan…..ja ni fattar…
Och plötsligt har vår förståelse blivit väldigt dyr, inte för den andra personen utan för oss.
Det betyder inte att den andra människan är dålig. Det är nästan det som gör det så svårt. De flesta människor går inte omkring med onda avsikter och planerar hur de ska göra livet besvärligt för oss. De har sina erfarenheter, begränsningar och sätt att hantera livet, precis som vi har våra. Men goda intentioner förändrar inte alltid konsekvenserna av ett beteende. Någon kan mena väl och ändå göra oss illa. Någon kan älska oss och ändå inte kunna ge oss det vi behöver. Någon kan ha väldigt goda skäl till att vara som den är och vi kan fortfarande komma fram till att det inte fungerar för oss. Det är där jag tror att vi behöver skilja på att förstå och att acceptera.
Att förstå någon är trots allt inte samma sak som att behöva acceptera allt från den personen.
Förståelse handlar om att kunna se vad som ligger bakom ett beteende. Acceptans handlar om vad jag väljer att leva med. Och kanske behöver vi bli bättre på att hålla båda tankarna samtidigt för jag kan förstå dig och jag kan förstå varför du blev som du blev och varför vissa saker är svåra för dig. Jag kan till och med känna med dig i det.
Men jag behöver också förstå mig.
För det finns en punkt där frågan ”Varför gör den här människan så?” inte längre hjälper särskilt mycket. Vi kanske redan vet svaret. Då behöver vi våga ställa en annan fråga.
Vad kostar min förståelse mig?
För kanske är det inte alltid den andra människan vi behöver förstå lite mer, ibland är det oss själva vi har glömt bort att lyssna på.
❤️