Balans är ett ord vi hör överallt och ett ord som jag själv använder ganska ofta. Vi ska ha balans mellan arbete och fritid, mellan prestation och återhämtning, mellan familjen och oss själva, mellan att träna och vila, spara och unna oss, vara sociala och få tid för oss själva. Det låter ju både klokt och rimligt. Men jag har börjat fundera på om det inte finns något lite motsägelsefullt i allt detta prat om balans. För tänk om vår strävan efter balans faktiskt kan skapa obalans?
Någonstans verkar vi ha fått för oss att ett balanserat liv innebär att alla viktiga delar av livet ska få lagom mycket plats, helst samtidigt. Vi ska sköta vårt arbete, vara närvarande i våra relationer, träna regelbundet, äta bra, sova tillräckligt, träffa vänner, vara engagerade föräldrar, ha ordning hemma, ta hand om vår psykiska hälsa och naturligtvis hinna med återhämtningen också. Gärna lite mindfulness på det, några promenader i naturen och kanske en stund med en bok innan läggdags eftersom vi ju har hört att vi inte ska titta på mobilen. Det börjar nästan bli ett heltidsarbete att leva ett balanserat liv. Och när vi inte lyckas få ihop allt känner vi oss stressade över att vi är stressade och då har vi plötsligt ytterligare ett problem att hantera.
Kanske är det inte så konstigt att många av oss går omkring med känslan av att balansen hela tiden finns någonstans som vi inte når. Jag tror att en del av problemet ligger i själva bilden av vad balans är. Som om livet vore en våg där båda sidor helst ska väga ungefär lika mycket. Men när ser livet egentligen ut så?
Det finns perioder när arbetet tar enormt mycket plats och perioder när familjen behöver oss mer. Det finns perioder när vi har massor av energi och vill göra tusen saker och andra när det känns som en prestation att över huvud taget få undan tvätten. Vi kan bli förälskade och låta en relation uppta nästan hela vår tankevärld, starta ett företag, börja studera, få barn, gå igenom en separation, förlora någon, flytta eller hamna i en livskris. Livet fördelar sig helt enkelt inte jämnt, hur mycket vi än skulle önska det, och kanske är det heller inte meningen.
Jag tror därför inte att problemet alltid är att något får ta väldigt mycket plats. Det kan det få göra. Problemet uppstår snarare när något får ta för mycket plats under för lång tid samtidigt som sådant vi faktiskt behöver sakta men säkert försvinner. När arbetet inte längre befinner sig i en intensiv period utan den intensiva perioden har pågått i tre år. När vi alltid finns tillgängliga för andra men nästan aldrig för oss själva. När vi fortsätter prestera trots att kroppen ganska länge har försökt meddela att den inte är särskilt imponerad av upplägget. Det är där jag tror att vi behöver börja tänka lite annorlunda kring balans.
Balans kanske handlar mer om att kunna justera?
Jag tror inte att ett balanserat liv innebär att varje område ska få lika mycket tid. Det vore både omöjligt och ganska utmattande att ens försöka. Balans handlar för mig mer om en rörlighet, att vi kan gå in i perioder av hög aktivitet men också komma ur dem, att vi kan finnas mycket för andra utan att helt försvinna själva och att vi kan vara ambitiösa utan att vårt värde som människor börjar avgöras av hur mycket vi presterar. Det handlar också om att kunna vila utan att först behöva bevisa att vi har gjort oss förtjänta av det, vilket jag tror är betydligt svårare för många än vad vi gärna vill erkänna.
Människan har dessutom en fantastisk förmåga att anpassa sig och det är både en styrka och ett problem. För vi vänjer oss inte bara vid sådant som är bra för oss. Vi vänjer oss också vid stress, för lite sömn, att alltid vara tillgängliga, att tänka på jobbet när vi egentligen är lediga och att ständigt skjuta våra egna behov framför oss med tanken att det snart kommer en lugnare period. Det märkliga är att den där lugnare perioden har en tendens att vara väldigt dålig på att dyka upp av sig själv. Till slut kan det som en gång var en tillfällig situation ha blivit vårt normalläge och då märker vi kanske inte ens längre hur mycket energi det tar. Därför tror jag att en viktig del av balans handlar om att stanna upp ibland och faktiskt märka hur vi har det. Inte hur vi borde ha det, hur livet ser ut på pappret eller hur väl vi lyckas få ihop kalendern, utan hur det faktiskt känns att leva det liv vi lever.
Allt som är bra behöver faktiskt inte få plats
Det här tycker jag är särskilt intressant, för många av oss försöker inte bara få plats med alla våra skyldigheter. Vi försöker också få plats med allt som är bra för oss. Vi ska träna, äta bra, sova tillräckligt, umgås, vårda relationen, läsa, utvecklas, vara ute i naturen, meditera, hålla kontakt med våra vänner, vara närvarande med barnen, sköta hemmet och prestera på jobbet. Sedan ska vi förstås också bli bättre på att sätta gränser och prioritera återhämtning. Var och en av de här sakerna kan vara bra, men tillsammans kan de bli fullständigt orimliga. Plötsligt sitter vi där och är stressade över att vi inte har hunnit återhämta oss ordentligt. Vi kanske till och med lägger in återhämtningen i kalendern och blir irriterade när något annat stör den. Klockan 19.00 till 19.30 ska jag minsann slappna av….
Det finns något ganska komiskt i det när man tänker efter. Vi försöker ibland skapa balans genom att lägga till ännu mer. En ny vana, en ny rutin, ytterligare någonting vi borde göra för att må bättre. Men kanske kräver balans ibland precis motsatsen? Att något får vänta. Att något får vara tillräckligt bra. Att vi inte behöver utvecklas inom alla områden samtidigt och att vi faktiskt får välja bort sådant som i sig är bra. För det är kanske just där det blir svårt. Det är ganska enkelt att säga att vi ska välja bort sådant som är dåligt för oss. Betydligt svårare är det att acceptera att vi ibland måste välja mellan flera saker som alla är viktiga. Vår tid och vår energi är trots allt begränsade, även om våra ambitioner ibland verkar ha missat den informationen.
Det finns också något annat som jag tror att vi lätt missar när vi pratar om balans. Vi kan ha en perfekt planerad vecka där arbete, träning, familj och återhämtning ligger prydligt fördelade i kalendern och ändå känna oss fullständigt dränerade. Samtidigt kan vi under en annan period ha väldigt mycket omkring oss men ändå må ganska bra eftersom det vi gör känns meningsfullt och vi har tillräckligt med återhämtning för att orka. Därför tror jag inte att balans främst går att räkna i timmar utan den behöver också kännas. Kanske handlar det därför mindre om att fråga hur många timmar vi arbetar, tränar eller vilar och mer om att ibland fundera över vad allt detta faktiskt gör med oss. Har det blivit svårt att vara ledig utan att känna rastlöshet eller skuld? Säger jag ja trots att hela jag egentligen vill säga nej? Har sådant som tidigare gav mig glädje blivit ytterligare områden där jag försöker prestera? Finns det människor som alltid får min tid medan jag själv får det som blir över?
Och kanske den viktigaste frågan av alla, hur länge har jag sagt till mig själv att det bara är mycket just nu?
För ibland är det inte längre just nu, ibland har det blivit livet….
Jag tror inte särskilt mycket på tanken om det perfekt balanserade livet längre. Framför allt tror jag inte att vi mår bättre av att göra balans till ytterligare ett ideal som vi ska lyckas leva upp till. För då har vi på något sätt lyckats göra även återhämtning och välmående till prestation och det var väl knappast meningen. Jag tror mer på förmågan att upptäcka när något har börjat väga för tungt och att våga justera när vi märker det. Ibland handlar det om en liten förändring och ibland om ett betydligt större beslut. Ibland behöver vi säga nej och ibland behöver vi säga ja till något som vi länge har skjutit undan. Ibland behöver vi göra mer och ibland behöver vi, trots alla våra idéer om vad vi borde hinna med, faktiskt göra mindre.
Så kanske ska vi inte fråga oss om vi har lyckats skapa balans i livet. Kanske är en bättre fråga vad som väger tungt i mitt liv just nu och om det fortfarande är rimligt att det gör det. För ett liv i balans är kanske inte ett liv där allt alltid väger lika. Livet kommer att luta åt olika håll under olika perioder och det tror jag att vi behöver tillåta det att göra. Det viktiga är kanske att vi fortfarande kan känna när något har börjat väga för tungt och att vi ger oss själva tillåtelse att flytta på vikterna när det behövs.
För om vi måste stressa för att hinna leva ett liv i balans har vi nog någonstans på vägen missförstått själva poängen.
❤️