Det finns tillfällen då vi vet att något inte känns bra, men ändå lägger mer kraft på att övertyga oss själva om att acceptera det än på att göra något åt det. Vi hittar förklaringar, tar hänsyn och försöker se situationen från alla möjliga håll. Vi tänker att personen nog inte menade så, att det kanske blir bättre eller att vi själva behöver bli bättre på att släppa saker. Till slut har vi nästan lyckats resonera bort det som fick oss att reagera från början, och livet kan fortsätta som vanligt.
Det här kan pågå i relationer, på arbetsplatser och i situationer där vi gång på gång får mindre utrymme än vi behöver. Någon säger något som sårar och vi bestämmer oss för att inte göra en sak av det. Vi får ännu en uppgift trots att vi redan har för mycket och tänker att det går fortare att göra den än att ta diskussionen. Vi har försökt berätta vad vi behöver utan att något förändras, men börjar fundera på hur vi skulle kunna uttrycka oss bättre nästa gång.
Varje enskild gång kan verka obetydlig, det är upprepningen som gör något med oss.
Att säga ifrån innebär ofta att vi behöver stå ut med sådant vi helst vill slippa. Någon kan bli besviken, arg eller ifrågasätta vår upplevelse. En relation kan förändras och ett beslut kan få praktiska konsekvenser som vi ännu inte vet hur vi ska hantera. Att stanna kvar i det välbekanta kan därför kännas lättare, även när det välbekanta gör oss illa för då vet vi åtminstone hur vi ska förhålla oss till det. Och är och då börjar förhandlingen med oss själva. Vi sänker våra förväntningar, flyttar på våra gränser och försöker behöva lite mindre. Kanske intalar vi oss att vi är förstående, flexibla eller bra på att acceptera människor som de är och ibland är det också precis vad vi är. Men det finns tillfällen då förståelsen för andra blir så stor att vår egen upplevelse knappt får plats.
Vi kan förstå varför någon beter sig på ett visst sätt och ändå behöva sätta en gräns för hur det påverkar oss. En förklaring gör inte automatiskt ett beteende lättare att leva med. Att någon är stressad, har det svårt eller bär på egna erfarenheter kan hjälpa oss att förstå sammanhanget, men våra behov finns kvar i det sammanhanget. Det blir särskilt svårt när vi är vana vid att ta ansvar för stämningen omkring oss. Då kan ett nej kännas som att vi skapar problem, medan ett ja känns som att vi löser dem. Vi märker hur lättade andra blir när vi anpassar oss, men kanske inte lika tydligt hur trötta vi själva blir av att göra det. Omgivningen får lugn och vi får bära obehaget. Och efter ett tag kan det bli svårt att veta vad vi faktiskt vill. Vi har blivit så snabba på att väga in andras reaktioner att vi knappt hinner lyssna färdigt på oss själva. Innan vi ens har formulerat att något känns fel har vi redan hittat tre skäl till att låta det passera. Vi börjar också tvivla på om vår reaktion är rimlig, särskilt om vi länge har mötts av att vi överdriver, missförstår eller är för känsliga. Självklart behöver vi kunna granska våra tolkningar. Alla känslor berättar inte hela sanningen om en situation, och nära relationer kräver både tålamod och kompromisser. Men om granskningen alltid slutar med att vi själva ska ändra oss, medan det som sårar får fortsätta, behöver vi ta det mönstret på allvar. Då har eftertanken blivit ett sätt att hålla oss kvar.
Att sluta förhandla med sig själv börjar med att låta den egna upplevelsen finnas kvar en stund, utan att genast försvara någon annan eller förklara varför vi borde känna annorlunda. Att kunna konstatera att något gjorde ont, att en situation inte fungerar eller att vi inte vill fortsätta på samma sätt. Vi behöver inte ha bestämt exakt vad vi ska göra för att vara ärliga med det.
Sedan behöver ärligheten få någon form av uttryck. Det kan vara att säga att en kommentar inte är okej, tacka nej till ytterligare ansvar eller ta upp något vi länge har undvikit. Ibland behöver vi vara tydliga med vad vi själva kommer att göra om situationen fortsätter. I andra fall behöver vi börja planera för att lämna något som vi länge har försökt få att fungera. Handlingsutrymmet ser olika ut och vissa förändringar kräver både tid och stöd.
Det svåra är ofta att stå kvar när den gamla impulsen kommer som att mildra, ta tillbaka och försäkra den andra om att det egentligen inte var så farligt. Vi kan känna skuld även när vi har uttryckt oss respektfullt. Vi kan sakna någon som vi behövde ta avstånd från. Vi kan bli osäkra efter ett beslut som vi har tänkt igenom länge. Sådana känslor behöver få finnas utan att vi genast använder dem som argument för att återgå till hur det var.
Varje gång vi lyssnar på oss själva och låter det påverka hur vi agerar får vi en erfarenhet av att vår upplevelse räknas. Det kan börja försiktigt, med något vi tidigare skulle ha låtit passera. Vi kanske darrar på rösten eller behöver fundera innan vi svarar. Ändå har något förändrats för då har vi gett oss själva en plats i det som händer. Det går att ägna många år åt att försöka bli bättre på att tåla sådant som egentligen behöver förändras. Att sluta förhandla med sig själv är att uppmärksamma när det är just det vi håller på med och börja använda en del av all den kraften till att agera på det vi redan vet.
❤️