Har du någon gång gått med på något som du egentligen inte alls hade lust med, bara för att du trodde att det var vad alla andra ville? Kanske har du följt med på en aktivitet, tackat ja till en middag eller accepterat ett beslut på jobbet trots att du innerst inne hade föredragit något helt annat. Och kanske har du efteråt upptäckt att flera av de andra tänkte precis likadant….. Det kan låta som en ganska obetydlig sak, men faktum är att det finns ett intressant psykologiskt fenomen som beskriver just detta. Det kallas för The Abilene Paradox och handlar om hur en grupp människor kan fatta ett gemensamt beslut som egentligen inte motsvarar vad någon av dem vill.
Det märkliga med det här är att ingen nödvändigtvis försöker övertala någon annan. Tvärtom kan alla vara så upptagna av att ta hänsyn till varandra att resultatet blir raka motsatsen till vad de hade önskat.
Begreppet introducerades 1974 av den amerikanske forskaren och professorn Jerry B. Harvey som intresserade sig för hur människor fungerar och fattar beslut i grupper. Han berättade om en varm sommardag i Texas när han satt tillsammans med sin familj och hade det ganska bra där de var. De satt bekvämt, spelade domino och hade egentligen ingen anledning att ge sig iväg någonstans. Plötsligt föreslog en familjemedlem att de skulle åka till Abilene för att äta middag. Det var en lång bilresa i den tryckande värmen, men ingen protesterade. Alla svarade positivt och snart satt de i bilen på väg mot en utflykt som visade sig bli både varm, dammig och ganska besvärlig. När de till slut kom hem igen började de prata om hur dagen hade varit. Då visade det sig att ingen egentligen hade velat åka utan var och en hade gått med på förslaget eftersom de trodde att de andra ville det. De hade alltså fattat ett gemensamt beslut som ingen av dem egentligen stod bakom.
Och det var utifrån den här berättelsen som Harvey formulerade Abileneparadoxen. Den beskriver inte i första hand människor som har svårt att komma överens, utan människor som misslyckas med att uttrycka att de faktiskt är överens.
Jag tycker att det mest intressanta med den här teorin är att den utmanar vår bild av vad det innebär att vara hänsynsfull. Vi får tidigt lära oss att det är viktigt att kompromissa, vara tillmötesgående och ta hänsyn till andra människors önskemål och visst är det viktiga egenskaper. Men vad händer när vi blir så upptagna av att inte göra någon besviken att vi slutar uttrycka vad vi själva tycker?
Tänk dig ett par som planerar sin semester. Den ena föreslår en resa utomlands eftersom hen tror att partnern behöver komma bort. Den andra går med på förslaget eftersom hen tror att det är vad den första längtar efter. Egentligen skulle båda helst vilja stanna hemma, ta det lugnt och slippa alla måsten. Ändå bokar de resan.
Eller tänk dig en arbetsgrupp där någon presenterar ett nytt arbetssätt. Ingen tycker egentligen att förslaget är särskilt bra, men alla sitter tysta eftersom de uppfattar att de andra verkar positiva. Till slut fattas ett beslut som ingen är särskilt övertygad om.
Det är lätt att tänka att problemet handlar om att människor inte vågar säga nej. Men jag tror att det ofta är mer komplicerat än så. Vi människor försöker hela tiden tolka varandra. Vi läser av ansiktsuttryck, tonfall och kroppsspråk och drar slutsatser om vad andra tycker och känner. Problemet är att våra tolkningar inte alltid stämmer. Vi kan vara helt övertygade om att någon annan vill något, trots att personen i själva verket tänker precis som vi. Och när flera människor gör samma felaktiga antagande samtidigt kan det få ganska märkliga konsekvenser.
Det är kanske den mest självklara frågan. Om ingen vill, varför säger ingen det?
En förklaring är att vi ofta vill undvika att skapa obehag i våra relationer. Vi vill inte framstå som besvärliga, negativa eller själviska. Ibland är vi också rädda för att förstöra stämningen eller göra någon annan besviken. Det kan dessutom kännas tryggare att följa med än att vara den som ifrågasätter ett förslag. Men det finns en annan aspekt som jag tycker är minst lika intressant. Vi utgår ofta från att andra människor har uttryckt sina verkliga önskemål. Om någon föreslår något tänker vi att personen förmodligen vill det. Och om ingen protesterar tolkar vi tystnaden som ett tecken på att alla är överens. Vi glömmer att andra människor kan vara precis lika upptagna som vi själva av att anpassa sig. Det innebär att vi ibland inte ens behöver utsättas för ett tydligt grupptryck för att följa gruppen. Det räcker med att vi föreställer oss att det finns ett gemensamt önskemål som vi borde rätta oss efter.
Även om Abileneparadoxen ursprungligen handlar om beslutsfattande i grupper tycker jag att den väcker större frågor om hur vi människor lever våra liv. Hur ofta gör vi egentligen saker för att vi själva vill och hur ofta gör vi dem för att vi tror att det förväntas av oss? Vi tackar ja till sociala sammanhang för att vi inte vill verka tråkiga. Vi fortsätter med traditioner för att vi tror att familjen uppskattar dem. Vi tar på oss ansvar för att vi antar att ingen annan vill eller kan göra det. Vi håller fast vid gemensamma planer trots att förutsättningarna har förändrats. Ibland finns det förstås goda skäl att göra sådant som vi inte själva har lust med. Att leva tillsammans med andra innebär också att kompromissa och ibland prioritera någon annans behov. Men det är skillnad på att medvetet välja att göra något för en annan människas skull och att fatta beslut utifrån förväntningar som kanske inte ens finns. Det senare kan leda till att vi lägger både tid och energi på sådant som egentligen inte betyder särskilt mycket för någon. Och kanske är det just därför den här paradoxen är så intressant. Den visar hur lätt det är att skapa gemensamma problem trots att alla inblandade har goda intentioner.
Jag tänker att en viktig lärdom från Abileneparadoxen är att vi behöver bli bättre på att skilja mellan vad vi vet och vad vi antar. Bara för att någon säger ja betyder det inte nödvändigtvis att personen vill och bara för att ingen protesterar innebär det inte att alla är nöjda. Ibland skulle det kanske räcka med att någon ställde en enkel fråga:
Är det här verkligen vad vi vill, eller är det vad vi tror att de andra vill?
Det kan låta självklart, men jag tror att en sådan fråga skulle kunna förändra ganska mycket, både i våra privata relationer och på våra arbetsplatser. Det kräver också att vi själva vågar vara lite tydligare. Att vi kan säga att vi faktiskt inte har lust, att vi hellre skulle vilja göra något annat eller att vi inte tycker att ett förslag är särskilt bra, utan att för den skull känna att vi är besvärliga. För ibland är det kanske just den som vågar uttrycka sin tveksamhet som ger alla andra möjlighet att göra detsamma.
Det finns något nästan komiskt över berättelsen om familjen som åkte till Abilene. Fyra människor som egentligen hade det bra där de var, men som ändå gav sig iväg på en besvärlig resa för att göra varandra nöjda. Samtidigt tycker jag att berättelsen säger något ganska viktigt om oss människor. Vi är sociala varelser och våra relationer betyder mycket för oss. Vi vill höra till, bli accepterade och visa hänsyn. Men ibland kan just den viljan göra att vi tappar bort både våra egna och andras verkliga önskemål. Jag undrar hur många beslut vi fattar i vardagen som egentligen bygger på missförstånd snarare än på vad vi faktiskt vill. Hur många gånger har vi sagt ja för att vi trodde att någon annan ville, samtidigt som den personen kanske sa ja av precis samma anledning? Och hur många gånger hade vi kunnat bespara både oss själva och andra en hel del besvär genom att helt enkelt vara lite mer ärliga?
Kanske behöver vi inte alltid bli bättre på att kompromissa. Ibland behöver vi bara bli bättre på att ta reda på om det över huvud taget finns något att kompromissa om.
För tänk om vi ibland är överens från början, men bara inte har förstått det?
