Har du hört talas om the fading affect bias?
Det är ett psykologiskt begrepp som beskriver hur den negativa känslan kring ett minne ofta bleknar snabbare än den positiva. Vi kan alltså komma ihåg att något var jobbigt, men efter ett tag har vi inte längre lika lätt att känna hur jobbigt det faktiskt var. Tänk dig att du ser tillbaka på en resa där det regnade nästan varje dag, barnen bråkade, hotellet inte alls motsvarade bilderna och alla till slut var ganska trötta på varandra. När några år har gått kanske du framför allt minns den mysiga middagen, utflykten som faktiskt blev lyckad och kvällen då ni skrattade åt allt som hade gått fel. Du har inte glömt regnet eller bråken, men irritationen du kände då har bleknat. Den varma känslan kring de fina stunderna finns däremot kvar. Det är just detta som kallas the fading affect bias.
Fenomenet gäller våra självbiografiska minnen, alltså minnen från vårt eget liv. Med tiden minskar ofta den känslomässiga styrkan i både positiva och negativa minnen, men den negativa känslan tenderar att blekna snabbare. Själva händelsen kan vi fortfarande minnas, men den påverkar oss inte på samma sätt när vi tänker tillbaka. Det här kan vara en viktig del av vår förmåga att återhämta oss. Om varje motgång, konflikt eller pinsam situation fortsatte att kännas lika starkt som när den inträffade skulle vi få bära med oss väldigt mycket obehag. Genom att känslan bleknar kan vi minnas vad vi varit med om utan att behöva återuppleva hela reaktionen varje gång. Det som en gång gjorde väldigt ont kan därför med tiden kännas mer avlägset. Vi vet att det hände och vi minns kanske detaljerna, men kroppen reagerar inte längre lika starkt. En händelse som då kändes som en katastrof kan flera år senare ha blivit en historia vi berättar med ett leende.
Men the fading affect bias kan också påverka hur vi ser på sådant vi har lämnat bakom oss. När den jobbiga känslan har bleknat kan en tidigare relation, arbetsplats eller period i livet börja framstå som bättre än den faktiskt var. Vi kanske minns skratten och närheten i en relation, men har svårare att få kontakt med känslan av ensamhet eller otrygghet som gjorde att vi lämnade. Vi kanske saknar kollegorna på en gammal arbetsplats, men har glömt hur det kändes att vakna med en klump i magen varje söndag. Vi har inte nödvändigtvis glömt vad som hände, det är bara känslan av det som inte längre är lika tillgänglig. Det är därför vi ibland kan börja ifrågasätta beslut som en gång kändes självklara. Var relationen verkligen så dålig? Var arbetet verkligen så stressigt? Överreagerade jag kanske? När vi inte längre känner obehaget lika tydligt kan vi börja tvivla på den version av oss själva som befann sig mitt i situationen. Då kan det vara hjälpsamt att påminna sig om varför man en gång valde att gå vidare. Inte för att hålla det negativa vid liv, utan för att minnet av de fina stunderna inte alltid berättar hela historien. Något kan ha innehållit mycket som var bra och ändå inte ha varit bra för oss.
The fading affect bias är en generell psykologisk tendens, inte något som gäller alla människor eller alla erfarenheter. Vid exempelvis trauma, långvarig sorg och psykisk ohälsa kan minnen fortsätta att väcka starka känslor långt efter att händelsen har passerat. Att något fortfarande gör ont betyder därför inte att man har misslyckats med att gå vidare. Men för många av oss tycks tiden göra mer än att skapa avstånd till det som har hänt. Den kan också förändra hur starkt vi känner inför det. Det jobbiga bleknar ofta snabbare än det fina, vilket kan hjälpa oss att fortsätta framåt.
Samtidigt är det bra att komma ihåg att när det förflutna börjar kännas bättre betyder det inte alltid att det faktiskt var bättre. Ibland har vi helt enkelt glömt hur det kändes att vara mitt i det ❤️.