Under många år har jag arbetat med människor som står inför olika typer av beslut. Vissa funderar på att lämna en relation, andra överväger att byta arbete, flytta, utbilda sig eller förändra något i sitt liv som de länge känt sig missnöjda med. Det som ofta slår mig är att människor många gånger beskriver samma känsla, även om deras livssituationer ser helt olika ut. De säger att de inte vet vad de vill, att de känner sig förvirrade eller att de önskar att någon annan kunde tala om för dem vad som är rätt att göra.
Men ju mer vi pratar desto tydligare blir det ofta att problemet inte handlar om att de inte vet vad de vill. Problemet handlar snarare om att de vill flera saker samtidigt.
Det är här vi kommer in på det som inom psykologin kallas ambivalens.
Ambivalens innebär att vi känner motstridiga känslor, tankar eller önskningar inför samma situation. En del av oss vill gå åt ett håll medan en annan del vill gå åt ett annat. Vi kan längta efter förändring samtidigt som vi längtar efter trygghet. Vi kan vilja lämna något bakom oss samtidigt som vi sörjer tanken på att förlora det. Vi kan veta att en förändring skulle vara bra för oss och ändå känna ett starkt motstånd inför att ta steget.
Jag tror att de flesta människor någon gång har upplevt detta, även om de inte alltid satt ord på det.
Kanske känner du igen dig i att ha stannat kvar längre än du egentligen velat i ett arbete därför att det gav ekonomisk trygghet. Kanske har du varit kvar i en relation där du inte längre mått bra därför att det också funnits kärlek, gemensam historia eller en rädsla för ensamhet. Kanske har du drömt om att göra något helt annat med ditt liv men gång på gång skjutit upp beslutet eftersom osäkerheten känts större än längtan.
När vi befinner oss i en sådan situation är det lätt att bli frustrerad på sig själv. Många människor upplever att de borde kunna bestämma sig snabbare. De tänker att om de bara analyserar lite till, funderar lite mer eller väger för- och nackdelar ännu en gång så kommer det rätta svaret att uppenbara sig.
Problemet är att livet sällan fungerar så.
De flesta av livets större beslut handlar inte om att välja mellan något som är uppenbart rätt och något som är uppenbart fel. Ofta handlar det om att välja mellan två alternativ där båda innehåller något vi vill ha och något vi är rädda för att förlora.
Den som funderar på att lämna en relation kanske längtar efter lugn, frihet och självrespekt, men är samtidigt rädd för ensamheten och sorgen som kan följa. Den som överväger ett nytt arbete kanske längtar efter utveckling och glädje men är samtidigt rädd för att förlora den trygghet som det nuvarande arbetet erbjuder. Den som vill förändra sitt liv kanske vet att förändringen är nödvändig men känner samtidigt sorg över att behöva lämna det välbekanta bakom sig.
Jag tror att vi ibland är alldeles för snabba med att försöka bli av med ambivalensen. Vi ser den som ett problem som måste lösas så fort som möjligt när den egentligen är en naturlig del av att vara människa. Ambivalensen berättar ofta att vi står inför något som betyder mycket för oss. Om beslutet inte vore viktigt skulle vi sannolikt inte känna någon större inre konflikt.
Det är också viktigt att komma ihåg att ambivalens inte är detsamma som svaghet eller obeslutsamhet. Tvärtom kan den vara ett tecken på att vi tar situationen på allvar. Att vi ser flera perspektiv, att vi förstår att våra val får konsekvenser och att vi försöker förhålla oss till dem på ett ansvarsfullt sätt.
Samtidigt finns det en risk att vi fastnar. Jag möter ibland människor som väntar på att känna sig helt säkra innan de vågar fatta ett beslut. De hoppas att tvivlet ska försvinna, att rädslan ska släppa eller att de en dag ska vakna upp med en fullständig visshet om vilken väg de ska välja.
Men min erfarenhet är att den dagen sällan kommer…tyvärr…
Många av livets viktigaste beslut fattas trots osäkerhet. Inte därför att vi är säkra på utfallet utan därför att vi efter en tids reflektion inser att vi inte kan få alla garantier på förhand. Vi behöver ibland våga ta ett steg även när vi fortfarande bär på frågor, tvivel och motstridiga känslor.
Kanske handlar det därför inte alltid om att försöka bli av med ambivalensen. Kanske handlar det om att förstå den. Att vara nyfiken på vad de olika delarna inom oss försöker säga. Att lyssna på både rädslan och längtan. Att ge plats åt både sorgen och hoppet.
För det är först när vi slutar kämpa mot våra motstridiga känslor som vi kan börja förstå vad de egentligen vill berätta. Och kanske är det just där som många av livets viktigaste insikter finns. Inte i tvärsäkerheten, utan i förmågan att stanna upp och lyssna på sig själv när livet känns som mest motsägelsefullt.
❤️