Lojalitet, ett ord vi använder ganska ofta och som de flesta av oss nog ser som något positivt. Vi vill ha lojala vänner, en lojal partner, lojala kollegor och människor omkring oss som går att lita på. Många av oss vill också gärna beskriva oss själva som lojala.
Men vad betyder det egentligen?
Lojalitet handlar i grunden om trohet, pålitlighet och om att stå fast vid någon eller något som man känner samhörighet med. Det kan vara en människa, en relation, en familj, en vänskap, en arbetsplats, en grupp eller till och med en övertygelse. Att vara lojal innebär ofta att man finns kvar, håller det man lovat och inte vänder någon ryggen så fort det blir svårt. Det låter ganska enkelt när man beskriver det så. I verkligheten är det förstås betydligt mer komplicerat eftersom lojalitet sällan bara handlar om vad vi gör. Den handlar också om känslor, historia, tillhörighet, ansvar och ibland om sådant som vi har burit med oss så länge att vi knappt tänker på det längre. Jag har funderat en del på just det där. Varför känner vi så stark lojalitet till vissa människor även när vi egentligen inte längre vet varför?
Ibland är svaret självklart. Vi är lojala mot människor vi älskar och som vi vet skulle finnas där för oss på samma sätt. Det finns något väldigt fint i den sortens lojalitet. Den behöver inte räknas, mätas eller påminnas om. Man vet bara att man har varandras rygg, även under perioder när livet inte är särskilt enkelt. Men all lojalitet ser ju inte ut så. Ibland är vi lojala för att någon en gång fanns där när vi behövde det. Ibland för att vi har en lång historia tillsammans. Ibland för att vi tillhör samma familj och har fått med oss att familjen håller ihop oavsett vad. Vi kan känna lojalitet till en arbetsplats där vi har tillbringat halva vårt yrkesliv, till en vänskap som började när vi var unga eller till en relation som en gång betydde allt. Det är egentligen ganska fascinerande hur mycket historia kan påverka våra relationer i nuet. Någon kan ha varit otroligt viktig för oss för tjugo år sedan och fortfarande ha en alldeles särskild plats inom oss, även om vi idag knappt känner varandra på samma sätt.
Kanske är det därför lojalitet ibland är så svår att förstå för den följer inte alltid logiken.
Vi kan känna oss mer lojala mot en människa som gång på gång gör oss besvikna än mot någon som faktiskt behandlar oss väl. Vi kan försvara människor vars beteenden vi egentligen inte håller med om, bara för att de är ”våra”. Vi kan stanna kvar på platser vi vuxit ur och fortsätta upprätthålla relationer som för länge sedan förändrats, eftersom tanken på att göra något annat väcker en känsla av att vi sviker. Och kanske är det just där uttrycket i lojalitetens namn blir intressant. För vad har vi egentligen gjort i lojalitetens namn?
Hur många gånger har vi hållit tyst för att skydda någon? Hur många gånger har vi tagit någons parti trots att vi innerst inne förstått den andra sidan också? Hur många hemligheter har vi burit, hur många beteenden har vi försvarat och hur många gånger har vi sagt ”sådan är hon” eller ”du känner inte honom som jag gör”? Förmodligen fler än vi tror.
Lojalitet kan få fram något väldigt fint i oss. Den kan göra oss uthålliga, pålitliga och generösa. Den gör att vi inte överger människor under deras sämsta perioder och att en dålig dag inte får definiera en hel relation. Den gör att vi kan stå bredvid någon när livet rasar, även när vi själva inte kan göra särskilt mycket åt det som händer. Ibland är det enda vi kan erbjuda en annan människa just det, att vi fortfarande är där. Jag tycker att det finns något väldigt mänskligt och vackert i det.
Samtidigt kan samma egenskap göra att vi stannar kvar långt efter att något har slutat vara bra. Inte nödvändigtvis för att någon kräver det av oss, utan för att vår egen bild av vad det innebär att vara en lojal människa säger att vi borde. Och då blir frågan svårare. Finns det en gräns för lojalitet? För jag tror att det gör det, även om den förmodligen ser olika ut för oss alla. För lojalitet kan inte betyda att vi alltid måste hålla med. Den kan inte innebära att vi behöver försvara sådant vi egentligen tycker är fel och den borde inte kräva att vi blundar för det vi faktiskt ser. Tvärtom tänker jag att riktig lojalitet ibland kan vara ganska obekväm. En lojal vän är kanske inte alltid den som håller med mig. Det kan lika gärna vara den som vågar säga att jag är på väg åt fel håll, även om jag blir irriterad och tycker att hon borde sköta sitt eget liv. En människa som bryr sig om mig behöver inte försvara allt jag gör för ibland visar hon kanske sin lojalitet just genom att inte göra det.
Detta får mig också att fundera på skillnaden mellan lojalitet och blind lojalitet. För om lojalitet betyder att jag aldrig får ifrågasätta, aldrig säga emot och alltid förväntas välja din sida oavsett vad som har hänt, då har någonting förändrats. Då handlar det inte längre bara om att stå vid någons sida, utan om att förväntas lämna sitt eget omdöme utanför relationen. Och där tror jag att många av oss någon gång har hamnat, kanske utan att ens tänka på det. Vi människor tycker om tillhörighet. Vi vill höra hemma någonstans och känna att det finns människor som är våra. Det är nog också en del av förklaringen till varför lojalitet kan vara så stark. Den binder ihop oss och skapar trygghet, men samma band kan ibland göra det svårt att säga ifrån, förändras eller välja annorlunda. Kanske behöver vi därför inte bli mindre lojala, utan fundera lite mer över vad vår lojalitet bygger på.
Är jag lojal för att jag älskar, respekterar och vill finnas kvar för den här människan, eller är jag lojal för att jag känner skuld?
Är jag kvar för att jag vill vara kvar, eller för att vår historia får mig att känna att jag måste?
Försvarar jag någon för att jag verkligen tycker att personen har rätt, eller för att jag tror att lojalitet kräver att jag gör det?
Det är frågor som inte alltid har särskilt bekväma svar.
Själv vill jag fortfarande vara en lojal människa. Jag tycker om tanken på relationer som får hålla länge, på människor som inte är utbytbara och på att vi inte överger varandra så fort livet eller relationen blir besvärlig. Det finns redan tillräckligt mycket i vår tid som går ut på att snabbt gå vidare till nästa. Men jag tror också att lojalitet behöver få mogna tillsammans med oss. Den behöver kunna rymma ärlighet, olikheter och gränser. Den behöver tåla att vi ibland säger emot varandra och att vi förändras. Framför allt tror jag att den behöver vara frivillig, för i samma stund som lojalitet blir något vi kräver av en annan människa för att den ska bevisa sin kärlek, vänskap eller tillhörighet har den tappat något viktigt. Kanske är det därför lojalitet säger så mycket om våra relationer, inte bara genom vilka människor vi väljer att stå kvar bredvid, utan genom varför vi gör det.
Och kanske kan vi någon gång ställa oss själva en ganska enkel fråga:
Vad gör jag egentligen i lojalitetens namn?
❤️