Vi kallar det för att kompromissa, en av de där viktiga sakerna som vi vet att relationer behöver. Att kunna ge och ta, lyssna på varandra och ibland lägga sina egna önskemål åt sidan för att hitta något som fungerar för båda. Det låter självklart och ofta är det också så vi vill ha det för vi vill ju kunna vara flexibla med människor vi tycker om.
Men det är inte alltid lätt att märka när en kompromiss har slutat vara just en kompromiss.
Det börjar sällan med något stort. Kanske väljer ni det som passar den andra bäst den här gången, eftersom det känns viktigare för honom eller henne. Nästa gång är du trött och orkar inte ta diskussionen. Sedan finns det en förklaring till varför du behöver anpassa dig igen. Varje enskild gång kan verka rimlig, men efter ett tag märker du att det nästan alltid är du som ändrar dina planer, håller tillbaka det du vill säga eller försöker förstå varför dina behov får vänta. Du kanske till och med börjar tänka på dig själv som den som är lätt att ha att göra med. Den som inte gör en stor sak av allt och det kan vara en fin egenskap att kunna möta andra med förståelse. Men det finns en skillnad mellan att vilja vara flexibel och att känna att du måste vara det för att relationen ska fungera.
I en relation behöver vi ibland acceptera att vi vill olika saker. Det betyder att ingen alltid kan få precis som den vill. Men om det är samma person som gång på gång får ge efter, medan den andra sällan behöver ompröva sin ståndpunkt, har ni inte hittat en lösning tillsammans. Ni har vant er vid en ordning där den enas vilja väger tyngre. Det svåra är att en sådan ordning kan se ganska fridfull ut utifrån. Ni bråkar kanske inte särskilt ofta, just för att du har lärt dig vilka samtal som leder någonstans och vilka som slutar med att du ger med dig. Du kanske säger ”det spelar ingen roll” innan du ens har hunnit känna efter om det faktiskt gör det. När du väl vill något annat kan det plötsligt uppfattas som att du är besvärlig, trots att du under lång tid har gjort det enkelt för den andra.
Jag tror att många känner igen hur lätt det är att börja tvivla på sina egna behov i det läget. Är det här verkligen värt att ta upp? Begär jag för mycket? Kan jag inte bara släppa det? Ibland är svaret förstås att vi kan släppa en sak. Alla olikheter behöver inte bli ett samtal om relationen. Men om du nästan alltid ställer de frågorna till dig själv, medan den andra utan större tvekan uttrycker vad den vill, kan det vara värt att stanna upp.
En kompromiss behöver inte betyda att båda får exakt hälften varje gång, livet ser inte ut så. Under en period kan den ena behöva mer stöd och utrymme än den andra och i en nära relation vill vi kunna finnas där även då. Det som betyder något är om bådas behov fortfarande får finnas med. Om det finns en vilja att lyssna även när det du säger är obekvämt. Om den andra ibland kan säga: ”Jag förstår att det här har blivit på din bekostnad. Hur kan vi göra annorlunda?”
Det kan vara ovant att börja ta plats om du länge har varit den som anpassar dig. Du kanske inte ens vet vad du vill i alla situationer, eftersom du har blivit så van vid att först känna av vad som fungerar för någon annan. Då behöver du inte börja med ett stort beslut. Det kan räcka att ge dig själv lite mer tid innan du säger ja, att säga vad du faktiskt föredrar eller att lägga märke till när du går med på något bara för att slippa den andras besvikelse.
Vi behöver kompromisser för att kunna leva nära varandra. Men en kompromiss är inte längre en kompromiss om det alltid är samma person som ger efter. I längden behöver en relation också rymma den person som så länge har gjort plats för alla andra.
❤️.