Ju äldre jag blir desto mer tänker jag på tiden. Inte för att jag går omkring och tänker på att livet är kort, utan för att min relation till tiden har förändrats. Jag tänker mer på vad jag lägger den på, vilka människor jag delar den med och vad jag egentligen vill att mina dagar och i förlängningen mitt liv ska innehålla.
När man är yngre känns tiden på något sätt mer självklar. Det kommer fler år, fler chanser, fler tillfällen. Man kan göra det sen, säga det sen, förändra det sen. Men med åren har jag börjat förstå att tiden kanske är det mest värdefulla vi har, just för att den inte går att få tillbaka. Vi kan förlora pengar och tjäna nya. Vi kan byta riktning, börja om, lämna sådant som inte blev som vi tänkt och skapa något nytt. Men en dag som har gått är borta. Ett år som har passerat kommer inte tillbaka. Barn växer upp, människor förändras, relationer förändras och vi själva förändras medan allt detta pågår. Men det märkliga med tiden är att den inte bara tar ifrån oss. Den ger oss också någonting. Den ger oss perspektiv. Sådant som en gång gjorde väldigt ont kan kännas annorlunda några år senare. Det som upptog nästan alla våra tankar kan en dag ha förlorat sitt grepp om oss. Människor vi trodde att vi aldrig skulle kunna leva utan kan bli en del av vår historia. Saker vi inte förstod när vi befann oss mitt i dem kan plötsligt bli begripliga när vi ser tillbaka.
Man brukar säga att tiden läker alla sår och jag har många gånger funderat över om det verkligen stämmer. Jag tror inte att tiden suddar ut allt. Vissa saker lämnar spår och vissa erfarenheter förändrar oss för alltid. Men kanske består läkningen inte alltid i att glömma eller sluta känna. Kanske handlar den ibland om att det som har hänt får en annan plats inom oss. Det finns kvar, men det styr oss inte längre på samma sätt. Det tycker jag är en av de finaste sakerna med tiden. Att den kan visa oss att det vi känner idag inte nödvändigtvis är det vi kommer känna för alltid. Att livet fortsätter röra sig även när vi själva upplever att vi står still. Och kanske är det just den insikten som har gjort mig mer rädd om min tid. För om tiden faktiskt är en del av livet och inte bara något som mäter det, då spelar det också roll vad jag ger den till.
Jag vill inte längre ge lika mycket tid till sådant jag ändå inte kan förändra. Till oro över sådant som kanske aldrig händer. Till konflikter som inte leder någonstans eller relationer där jag gång på gång behöver kämpa för en plats. Med åren har jag blivit mer medveten om att varje gång jag ger min tid till någonting så ger jag faktiskt en liten del av mitt liv till det. Och där någonstans tror jag att mitt sätt att se på ett meningsfullt liv också har förändrats.
Jag tror inte längre att mening alltid finns i det stora. I prestationerna, upplevelserna, resorna eller allt vi ska hinna göra. Väldigt mycket av livet finns i det som nästan är för enkelt för att vi ska lägga märke till det medan det händer. Ett långt samtal. En vanlig middag med familjen. Någon som får en att skratta. En promenad. Att sitta kvar lite längre över kaffet. Att känna att man inte behöver vara någon annanstans än precis där man är.
Kanske är det därför tiden får mig att landa mer idag. Jag känner inte samma behov av att fylla den. Jag vill hellre känna att jag faktiskt är med i den. För kanske är det en av livets stora motsägelser. Vi ägnar så mycket tid åt att försöka skapa det liv vi vill ha att vi ibland glömmer att livet är det som pågår medan vi gör allt det där.
Vi vet inte hur mycket tid vi får. Det kan kännas sorgligt att tänka på, men för mig har den tanken med åren blivit något annat. Den hjälper mig att sortera. Vad är viktigt på riktigt? Vad vill jag bära med mig? Vad kan jag släppa? Vad är värt ännu en timme, ännu en dag eller ännu ett år av mitt liv?
För kanske är tiden inte bara det dyrbaraste vi har för att den tar slut. Kanske är den dyrbar för att det är genom den vi älskar, läker, förändras, förstår, förlåter, börjar om och lever.
Och det vi väljer att ge vår tid till blir till slut det vi har gett vårt liv till ❤️.