Vi har alla en historia, många av oss bär på sorg, svåra erfarenheter och ibland trauman. Livet är inte enkelt och vi kämpar på med sådant som andra inte alltid vet någonting om. Vi försöker förstå oss själva, få vardagen att fungera och leva med det som har gjort ont. Men ibland behöver vi inte bara kämpa med vårt eget, vi förväntas också bära någon annan och med tiden kan det bli allt svårare att få plats själv.
Jag pratar ofta om roller och relationer, om ansvar och om hur vi kan fastna i att se oss själva som offer. Det jag har funderat på är hur den bilden av oss själva kan påverka vad vi tycker att vi har rätt att kräva av andra. Hur känslan av att ha haft en tung historia ibland följer med in i våra relationer och blir en anledning till att andra ska förstå mer, acceptera mer och förvänta sig mindre av oss.
I terapirummet ser jag ibland hur den ena ständigt behöver ta hänsyn till den andra på grund av vad den personen har varit med om. Det hänvisas till barndomen, tidigare relationer och hur svårt livet har varit. Och det finns ofta mycket som är smärtsamt och viktigt att förstå där. En svår barndom slutar inte påverka oss bara för att vi blir vuxna. Tidigare svek kan göra det svårt att känna tillit även till någon som vill oss väl. Men någonstans behöver vi också kunna fråga oss vad vi gör med dessa erfarenheter i våra relationer i dag. Vad förväntar vi oss att en annan människa ska acceptera för att vi har haft det svårt? Det kan vara en obekväm fråga, särskilt om vi länge har försökt få någon att förstå hur mycket vi har varit med om. Då kan det vara svårt att lyssna på hur vårt eget beteende påverkar någon annan, eftersom vi fortfarande känner att den andra inte riktigt har förstått hur svårt vi själva har haft det. Vi börjar förklara, berättar varför vi reagerade som vi gjorde, vad som väcktes i oss och vad vi har varit med om tidigare. Allt detta kan vara sant men under tiden kanske den andra återigen blir ensam med det den försökte berätta.
Det är där jag tycker att något viktigt går förlorat. Vi är så upptagna av att få förståelse för varför vi gjorde som vi gjorde att vi inte tar in vad det faktiskt gjorde med den andra. Om detta händer gång på gång blir det till slut en ordning i relationen. Den ena reagerar och den andra försöker förstå. Den ena säger något sårande och den andra tänker på vad som ligger bakom. Den ena har svårt att ta ansvar och den andra tar lite mer så att vardagen och relationen ska fungera. Det kan börja i omtanke då man älskar någon och vill inte göra livet svårare för den personen. Man vet hur mycket den har varit med om och tänker att man kan ha lite mer tålamod. Men åren kan gå medan man fortsätter vänta på att det ska finnas utrymme för det man själv känner och behöver. Till slut kanske man inte ens märker hur mycket man har börjat välja bort att säga. För den som alltid förväntas förstå har också en historia. Den personen kan också bära på sorg, rädsla och gamla sår. Att den håller ihop och finns där betyder inte att det kostar mindre. Ibland betyder det att den har lärt sig att det egna får vänta. Då kan den som ser sig själv som den svagare i praktiken få stort inflytande över relationen. Det är den personens reaktioner, behov och gränser som båda behöver förhålla sig till. Den andras gränser blir däremot förhandlingsbara. De kan väcka besvikelse, ilska eller anklagelser om brist på förståelse, och så ger den andra efter ännu en gång. Det behöver inte vara avsiktligt för att få de konsekvenserna. Man kan uppriktigt känna sig utsatt och samtidigt behandla någon annan orättvist. Men om man alltid utgår från att man själv är den som blir sårad blir det svårt att se när rollerna förändras. Man kan börja uppleva sina egna handlingar som självklara reaktioner på det man har varit med om, medan andra fortfarande förväntas ta fullt ansvar för sina.
Och då undrar jag ju när tar detta slut? Om samma historia ska ge samma undantag år efter år, när får omgivningen förvänta sig en förändring? När får någon säga ”jag orkar inte ha det så här” och bli lyssnad på, utan att först behöva bevisa att den har förstått tillräckligt?
Det är inte sorgen eller läkningen jag vill sätta en tidsgräns för. Det är förväntan på att andra ska fortsätta stå tillbaka så länge vi själva har ont som jag tycker att vi behöver ifrågasätta. För annars riskerar vår historia att bli något som skyddar oss från att granska oss själva. Vi har en förklaring till varje reaktion, men gör inget åt det som upprepas. Och medan vi hänvisar till det som någon en gång gjorde mot oss kan vi missa vad vi själva utsätter en annan människa för nu.
Det finns inget självklart slut på hur länge något kan göra ont. Men om samma historia år efter år blir förklaringen till samma beteenden behöver vi också fråga oss vad det gör med den/dem vi lever nära. Hur länge kan vi förvänta oss förståelse utan att själva försöka förändra det som sårar? Den som säger ifrån behöver inte sakna förståelse för det vi har varit med om. Den kanske har förstått och tagit hänsyn under lång tid, men behöver nu få känna att de egna känslorna också räknas. Om det utrymmet aldrig kommer riskerar vi att förlora närheten till varandra, trots att det finns både kärlek och en vilja att få det att fungera.
Vi behöver inte vara färdiga med vår historia för att ta ansvar för hur vi behandlar varandra, men vi behöver kunna se att den vi har framför oss också är en människa som kan bli sårad och som behöver vår omtanke, även när vi själva har ont.
❤️
