Jag har funderat en del på hur lätt vi människor fastnar i bilden av vilka vi är. Vi säger att ”sådan är jag” eller ”jag har alltid varit så” som om det vore något bestämt och färdigt. Jag är social, jag gillar att ha mycket omkring mig, jag är spontan, jag älskar att resa, jag är morgonmänniska, jag är si eller så. Och visst finns det delar av oss som följer med länge, men måste vi verkligen vara samma person hela livet?
Det händer ganska mycket med en människa under ett liv. Vi blir äldre, får nya erfarenheter, träffar människor, förlorar människor, får barn, byter jobb, ändrar åsikter, blir besvikna, blir överraskade och upptäcker saker som vi inte visste om oss själva. Det vore nästan konstigare om allt det där hände omkring oss utan att någonting förändrades inuti oss. Ändå kan vi bli lite förvånade när vi märker det.
Plötsligt tycker man kanske inte längre att det är särskilt roligt att ha kalendern full. Förr kunde en tom helg kännas som att man borde hitta på något. Nu kan samma tomma helg kännas som rena lyxen. Någon frågar vad man ska göra på lördag och man svarar ”ingenting” med ungefär samma glädje som man förr berättade att man skulle åka till Paris. Har man blivit tråkig? Kanske, men man har åtminstone blivit en ganska nöjd tråkig person.
Jag märker också hur saker som tidigare kändes viktiga kan förlora sin betydelse med tiden, samtidigt som annat blir viktigare. Det behöver inte bero på att något har hänt eller att man har gått igenom någon stor livskris. Ibland har man helt enkelt ändrat sig. Det man ville då var sant då, men det betyder inte att man måste vilja samma sak idag.
Det är egentligen ganska självklart när man tänker på det. Ingen skulle förvänta sig att vi skulle ha samma smak hela livet. Jag är väldigt tacksam över att vissa kläder och frisyrer jag en gång tyckte var fantastiska inte längre känns lika lockande. Det finns bildbevis som aldrig behöver se dagens ljus igen. Men när det gäller vår personlighet verkar vi ibland tro att vi måste hålla fast vid den gamla versionen av oss själva.
Kanske är det därför man ibland kan komma på sig själv med att göra saker som man egentligen inte längre tycker särskilt mycket om. Inte för att någon annan kräver det, utan för att man själv fortfarande tänker att ”det här är ju jag”. Jag är ju den som alltid vill följa med. Jag är den som älskar att ha många projekt. Jag är den som alltid vill resa. Jag är den som aldrig skulle kunna tänka mig att bara vara hemma en hel helg. Fast tänk om man numera faktiskt vill det?
Jag tycker att det finns något fint i att tillåta sig själv att ändras utan att behöva göra en stor sak av det. All förändring behöver inte analyseras sönder eller få en förklaring. Ibland tycker vi annorlunda helt enkelt och ibland vill vi annat helt enkelt. Något som var viktigt för tio år sedan är inte lika viktigt idag och något som vi knappt lade märke till då kan betyda mycket mer nu.
Kanske är det också en del av att bli äldre. Inte att man automatiskt blir klok och upplyst bara för att åren går (riktigt så enkelt verkar det tyvärr inte fungera), men kanske lär man känna sig själv på ett annat sätt. Man har hunnit prova en del. Man vet lite mer om vad som faktiskt gör en glad, vad man inte saknar när det försvinner och vad man inte längre känner något behov av att jaga. Och jag tror att det är där det blir intressant. För vi pratar ofta om personlig utveckling som att vi ska lägga till något. Bli modigare, bättre, starkare, mer disciplinerade eller hitta ännu en ny sida hos oss själva. Men utveckling kanske lika gärna kan vara att upptäcka att något inte längre passar, att något behöver plockas bort. Och inte för att det var fel, utan för att tiden har gått och vi har förändrats.
Jag tycker om den tanken. Att vi inte behöver vara färdiga versioner av oss själva. Att jag kan tycka något idag och något annat om fem år utan att det ena behöver göra det andra mindre äkta. Att jag kan vilja mycket under en period i livet och mindre under en annan. Att det som en gång gjorde mig lycklig inte har någon skyldighet att fortsätta göra det för alltid. Så kanske behöver vi ibland sluta fråga oss själva: ”Vem är jag egentligen?” Och istället bli lite mer nyfikna på frågan: Vem har jag blivit?
För det kan faktiskt ha hänt en hel del sedan sist vi kollade ❤️.