Vi människor har ett stort behov av att bli förstådda. Vi vill att andra ska förstå varför vi reagerar som vi gör, varför vi blir ledsna, arga eller besvikna och varför vi ibland säger eller gör saker som kanske inte blir så bra. Vi vill att andra ska se situationen ur vårt perspektiv och förstå vad som ligger bakom våra känslor och handlingar. Men jag har funderat på hur bra vi egentligen är på att ge andra samma förståelse som vi själva vill ha.
Det är ganska intressant hur lätt vi kan fastna i vår egen upplevelse av en situation. Särskilt när vi känner oss missförstådda, kritiserade eller orättvist behandlade. Då blir det ofta viktigare att förklara vad vi menade, varför vi gjorde som vi gjorde eller varför den andra personen har uppfattat oss fel, än att faktiskt försöka förstå vad personen vill säga. Vi kanske tycker att vi lyssnar, men egentligen väntar vi mest på att få säga vårt. Medan den andra pratar tänker vi redan på hur vi ska bemöta det som sägs. Vi letar efter förklaringar, argument och ibland också fel i den andras resonemang. Inte nödvändigtvis för att vi vill vara besvärliga, utan för att vi så gärna vill bli förstådda själva.
Men vad händer när två människor gör precis likadant?
Jag tror att många konflikter fortsätter betydligt längre än de behöver just för att båda parter är så upptagna av att få sin egen upplevelse bekräftad. Den ena vill att den andra ska förstå hur sårad eller besviken den har blivit, medan den andra försöker förklara att det aldrig var avsikten. Båda kan ha något viktigt att säga, men ingen känner sig riktigt hörd. Det som också gör det svårt är att vi ibland verkar tro att vi måste hålla med någon för att kunna förstå personen. Om någon berättar att den blivit ledsen över något vi sagt kan vi snabbt börja försvara oss. Vi kanske säger att det inte alls var så vi menade, att personen har missförstått eller att reaktionen är överdriven. Men att någon har uppfattat något annorlunda än vi avsåg betyder inte automatiskt att personens upplevelse är fel.
Vi kan faktiskt förstå varför någon blev ledsen utan att själva tycka att vi gjorde något fel. Vi kan lyssna på någon annans upplevelse utan att behöva överge vår egen och vi kan erkänna att något vi sagt eller gjort fick en annan effekt än vi hade tänkt oss, utan att det behöver innebära att vi hade dåliga avsikter. Det borde egentligen inte vara så svårt, men när vi själva är känslomässigt berörda blir det ofta just det.
Jag tänker också att vi ibland ställer ganska höga krav på andra människors förmåga att förstå oss, samtidigt som vi inte alltid är lika villiga att försöka förstå dem. Vi vill att andra ska ta hänsyn till vår bakgrund, våra erfarenheter och det vi går igenom. Vi vill att de ska förstå att vi kanske hade en dålig dag, var stressade eller reagerade utifrån något som hänt tidigare. Men när någon annan beter sig på ett sätt som påverkar oss negativt är det inte alltid vi visar samma nyfikenhet på vad som kan ligga bakom. Det betyder förstås inte att vi ska ursäkta alla beteenden eller acceptera att bli illa behandlade. Att förstå varför någon beter sig på ett visst sätt är inte detsamma som att tycka att beteendet är okej. Vi behöver fortfarande kunna sätta gränser och ta ansvar för hur vi behandlar varandra.
Men jag undrar om vi inte ibland skulle kunna undvika en hel del missförstånd genom att vara lite mindre upptagna av att försvara vår egen bild av verkligheten. För två människor kan faktiskt uppleva samma händelse på helt olika sätt. Det som för den ena var en obetydlig kommentar kan för den andra ha känts väldigt sårande. Det som den ena uppfattade som omtanke kan den andra ha upplevt som kontroll. Och det som någon menade som ett skämt kanske inte alls uppfattades så av den som fick höra det. Vi har alla våra erfarenheter, förväntningar och sätt att tolka det som händer omkring oss. Därför är det inte särskilt konstigt att vi ibland missförstår varandra. Det märkliga är kanske snarare hur övertygade vi kan vara om att just vår tolkning är den rätta.
Jag tror att det är värt att fundera över vad vi egentligen vill uppnå när vi hamnar i en konflikt. Vill vi komma fram till något tillsammans, eller vill vi framför allt att den andra ska inse att vi har rätt? Vill vi förstå varför personen reagerade som den gjorde, eller vill vi bara få möjlighet att förklara varför reaktionen var obefogad? Det är inte alltid så lätt att svara på, särskilt inte mitt i en situation där känslorna är starka. Samtidigt behöver förståelse vara ömsesidig. Det fungerar inte i längden om en person alltid förväntas lyssna, visa hänsyn och försöka förstå, medan den andra aldrig behöver göra detsamma. Det är inte heller rimligt att någon ständigt ska behöva förklara eller försvara sina känslor för att få dem respekterade.
Men i relationer där båda vill varandra väl tror jag att det finns mycket att vinna på att ibland försöka se bortom den egna upplevelsen. Att ställa en fråga i stället för att komma med ett motargument. Att lyssna färdigt även när vi inte håller med. Att försöka förstå vad den andra faktiskt säger, i stället för att utgå från vad vi tror att personen menar och kanske framför allt att acceptera att vi inte alltid har hela bilden, även när vi är helt övertygade om att vi har det. För det är lätt att vilja bli förstådd. Betydligt svårare kan det vara att försöka förstå någon som tycker, tänker eller känner annorlunda än vi själva.
Så kanske är det ibland värt att ställa sig frågan: Hur mycket anstränger jag mig egentligen för att förstå andra och hur mycket förväntar jag mig att de ska förstå mig?
❤️
