Är det något jag alltid har haft svårt med så är det just den här känslan. Den hemska känslan av tacksamhetsskuld. De som känner mig väl vet hur svårt jag kan ha för att ta emot hjälp eller låta någon göra något för mig utan att genast börja fundera på hur jag ska ge tillbaka. Ja, även vi som arbetar med känslor har våra egna känslor att brottas med och våra egna jobbiga stunder. Och när det gäller just tacksamhetsskuld tror jag att många känner igen sig.
För mig har det gått så långt att jag sällan vill be om någonting alls. Det är ofta lättare att lösa saker själv, även när jag egentligen skulle behöva hjälp, än att stå ut med känslan som kommer när någon ställer upp för mig. Men det har också fått en annan följd för de som står mig nära blir ibland förvirrade och vet inte hur de ska kunna stötta mig. Jag kanske har det svårt, men säger att det går bra. Jag önskar att någon fanns där, men gör det samtidigt svårt för dem att förstå vad jag behöver.
Det är en märklig sak att inse om sig själv. Jag kan ju inte förvänta mig att andra ska veta när jag behöver hjälp om jag så sällan berättar det. Samtidigt handlar min tystnad inte om att jag inte litar på dem eller inte vill ha dem nära. Den handlar om hur obekvämt det kan kännas att behöva något från någon annan.
Tacksamhetsskuld börjar ofta i något fint. Någon hjälper dig, bjuder dig på något eller finns där när du behöver det. Du blir glad och tacksam, precis som man blir när någon visar omtanke. Men nästan samtidigt dyker en annan tanke upp: Nu måste jag göra något tillbaka. Det räcker inte riktigt att tacka, uppskatta eller ta emot. Du vill helst jämna ut det så fort som möjligt så att du slipper känna att du är skyldig någon något.
Känner du igen det? Att någon gör något snällt för dig och att du, mitt i glädjen, redan börjar fundera på vad du ska göra tillbaka?
Det behöver inte vara en stor tjänst. En vän kan erbjuda sig att hämta dig, en kollega kan hjälpa dig när du har för mycket att göra eller någon kan lyssna en kväll när du behöver prata. Efteråt tänker du kanske att du tog för mycket tid, att du borde ha klarat det själv eller att du nu måste finnas till hands nästa gång, oavsett hur ditt eget liv ser ut då. Den andra personen har kanske inte alls tänkt i de banorna, men du har redan börjat räkna.
Jag tror att det för många finns en rädsla för att vara till besvär bakom den här känslan. Man vill inte ta någon annans tid eller omtanke för given och det är ju i grunden en fin tanke. Men den kan gå så långt att man börjar tacka nej till hjälp man faktiskt behöver. Utifrån kan man då se ut som en person som alltid klarar sig själv, fast sanningen är att man inte riktigt vågar visa när man inte gör det.
Och vad händer med en relation om den ena alltid får vara den som hjälper, medan den andra aldrig riktigt vågar ta emot? Det kan vara svårt för den som står nära att veta om hjälpen behövs, om den är välkommen eller om man ska låta bli att fråga. Ibland tänker vi att vi skonar andra genom att inte be om något, men vi kan också råka lämna dem utanför en del av våra liv.
Tacksamheten kan dessutom börja styra vad vi säger ja och nej till. Om någon har hjälpt dig tidigare, känns det då fritt att tacka nej när personen ber dig om något? Eller kommer tanken direkt: Efter allt den har gjort för mig kan jag väl inte säga nej? Det är inte alltid den andra personen som ställer kravet. Ibland är det vi själva som gör en tidigare hjälp till något vi måste fortsätta betala tillbaka.
Samtidigt behöver vi vara ärliga med att hjälpen inte alltid ges utan förväntningar. Det finns människor som gärna påminner om vad de har gjort för oss när vi försöker sätta en gräns. Har du varit med om det kan det vara ännu svårare att lita på att någon annan faktiskt menar sitt ”jag hjälper dig gärna”. Man kan ha lärt sig att ett ja idag riskerar att bli svårt att säga nej till längre fram.
Det är därför jag tror att det kan vara hjälpsamt att stanna upp och fråga sig: Vad är det jag känner mig skyldig att göra just nu? Har personen bett mig om det, eller är det en förväntan jag själv bär på? Och om jag vill ge tillbaka, gör jag det för att jag vill eller för att jag inte står ut med skuldkänslan?
Att ta emot hjälp innebär förstås inte att sluta bry sig om vad andra ger. Ett tack, omtanke och viljan att finnas där för varandra är viktiga delar av en relation. Men nära relationer fungerar sällan så att allt kan delas upp i exakt lika stora delar. Under en period kan jag behöva mer, under en annan kan det vara du. Om varje gest ska vägas och jämnas ut direkt blir det svårt att både ge och ta emot med glädje.
Jag skriver inte det här för att jag själv alltid lyckas tänka så när känslan kommer. Jag kan förstå allt detta med huvudet och ändå känna motståndet när jag ska be om något. Men jag försöker bli bättre på att säga vad jag behöver, även om det känns ovant. Och när någon erbjuder sin hjälp försöker jag tro på att personen själv kan avgöra om den vill och har möjlighet att hjälpa mig.
Kanske börjar förändringen just där med att våga fråga ibland istället för att bestämma åt andra att vi är till besvär. Med att tacka ja någon gång utan att genast planera hur vi ska ge tillbaka. Och med att låta ett uppriktigt tack få vara tillräckligt, även när känslan säger något annat.
Jag fortsätter att kämpa med det här och kanske gör du det också. Då får vi väl öva oss lite i taget, även de gånger det känns enklare att säga ”jag klarar mig”.
❤️